Den 13 maj beslutade en högermajoritet i Europaparlamentet att förlänga mandatet för en granskningskommitté som utreder icke-statliga organisationer som erhåller EU-medel med ytterligare sex månader. Kommittén inrättades efter avslöjanden om att Europeiska kommissionen under flera år ska ha betalat icke-statliga organisationer för att bedriva lobbyverksamhet till förmån för initiativ som ”Green Deal”. Det belopp som nämns uppgår till minst 7 miljarder euro.
Europeiska kommissionens enda uppgift är att lägga fram lagförslag. Att använda skattebetalarnas pengar för att bedriva lobbyverksamhet i syfte att driva igenom sådan lagstiftning är naturligtvis oacceptabelt. I juni 2025 röstade Europaparlamentet för att inrätta en särskild arbetsgrupp för att utreda och övervaka finansieringen av icke-statliga organisationer. Europeiska kommissionen hade redan tvingats erkänna att den bedrivit ”otillåten lobbyverksamhet” finansierad med EU-medel, särskilt från det så kallade LIFE-programmet. Allt detta ägde rum under Europeiska kommissionens förra mandatperiod, då den nederländske EU-kommissionären Frans Timmermans var vice ordförande och en viktig drivkraft bakom ”Green Deal”, ett paket med kostsamma gröna regleringar som belastar europeisk industri och konsumenter.
Den tyska tidningen Die Welt har avslöjat att ”icke-statliga organisationer var avtalsenligt skyldiga att, i utbyte mot finansiering, bedriva lobbyverksamhet och till exempel driva kampanjer mot kolkraftverk, bekämpningsmedel och frihandelsavtalet mellan Europa och Sydamerika (Mercosur).” Detta skedde samtidigt som Europeiska kommissionen försökte slutföra handelsavtalet med den latinamerikanska handelsblocket Mercosur. Som så ofta är fallet vet den ena delen av byråkratin inte vad den andra gör.
Tidigare i år påpekade den nederländske Europaparlamentarikern Dirk Gotink (NSC) att Europeiska kommissionen till och med finansierar icke-statliga organisationer som väcker talan mot EU-medlemsstater. Detta skulle innebära att de, som en de facto förlängning av Europeiska kommissionen, undergräver de nationella demokratierna. Detta trots att Europeiska kommissionen i teorin är tänkt att tjäna medlemsstaterna, som en blygsam offentlig förvaltning inriktad på att tillämpa EU-fördragen.
I slutändan ligger problemet här inte så mycket hos NGO:erna själva, utan hos Europeiska kommissionen, som verkar ha tappat kontakten med verkligheten helt. I april riktade även Charles Michel, Belgiens före detta premiärminister och Europeiska rådets före detta ordförande, stark kritik mot Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i denna fråga. Han anklagade henne för att bedriva ”en extremt auktoritär politik”. Med hjälp av en armé av NGO:er, alltså.
Lyckligtvis verkar det som om förändring äntligen är på väg. Redan 2024 informerade Europeiska kommissionen gröna icke-statliga organisationer om att de inte längre skulle få använda EU-medel för att bedriva lobbyverksamhet gentemot EU-institutionerna. Nyligen framkom det att Europeiska kommissionen 2025 även minskade det ekonomiska stödet till organisationer i fall där det blev ”politiskt svårare att motivera finansieringen”, enligt en av de berörda organisationerna, EPC. Detta är en tankesmedja med en tydlig preferens för att kanalisera mer makt och pengar till EU-nivå. Frågan är varför organisationer som förespråkar en sådan sak fortfarande får pengar från just den institution vars makt de försöker stärka, något jag redan tog upp för 16 år sedan.
I maj 2025 föreslog Europeiska kommissionen att neka finansiering för lobby- eller påverkansarbete till icke-statliga organisationer som specifikt fokuserar på hälsopolitik, med hänvisning till ”ryktesrisken” för Europeiska unionen. Förra sommaren skickade Europeiska kommissionen brev till två icke-statliga organisationer, ”European Network on Smoking Prevention” (ENSP) och ”Smoke Free Partnership” (SFP), med uppmaningen att upphöra med lobbyverksamheten. Båda organisationerna får betydande finansiering från Europeiska kommissionen, och den förstnämnda sägs till och med ha varit nära involverad i utarbetandet av lagstiftning, utöver sin lobbyverksamhet. Organisationerna förespråkar hårda åtgärder mot alla alternativ till tobak, trots att EU-medlemsstater som Sverige – som åtnjuter ett undantag från EU:s snusförbud – visar att en sådan politik faktiskt undergräver målet om en ”rökfri” miljö, eftersom det just är i Sverige som detta mål är nära att uppnås, delvis tack vare den lagliga tillgången till alternativ till rökning. En nyligen publicerad tweet från Europaparlamentet om rökfrekvens visade till och med att Sverige hade den lägsta frekvensen i EU.
Europeiska kommissionen vill dock inte ha något att göra med denna typ av resonemang och följer en ganska paternalistisk strategi för att förbjuda så mycket som möjligt, vilket innebär att icke-statliga organisationer involveras i lobbyverksamheten. Den ansvarige EU-kommissionären, Wopke Hoekstra, förespråkar därför högre skatter på tobak och vill även ta itu med e-cigaretter. Han har tidigare redan uttalat: ”Rökning dödar, e-cigaretter dödar”. Därmed likställer han helt enkelt de två, trots att det senare enligt det brittiska hälsoministeriet är ”95 % mindre skadligt för hälsan än vanliga cigaretter”.
Lyckligtvis går EU:s medlemsstater inte med på politik som bygger på magkänsla. Förslag från det cypriotiska ordförandeskapet i Europeiska rådet innehöll en nedskärning av Europeiska kommissionens betydande höjning av punktskatten samt införandet av en övergångsperiod. Den svenska regeringen är dock fortfarande starkt emot detta, och enligt de senaste rapporterna blockerar landet förslaget. Det faktum att inte bara minimipriser på cigaretter skulle fördubblas, utan att även mer innovativa produkter, såsom e-cigaretter och nikotinpåsar, skulle drabbas av nya minimipriser på EU-nivå, möter särskilt motstånd från Sverige, och det är ingen tillfällighet.
Sverige är faktiskt det enda EU-medlemslandet med undantag från EU:s förbud mot snus, en nikotinpåse som fungerar som ett alternativ till röktobak. Sverige har åtnjutit detta undantag i mer än trettio år nu, sedan landet gick med i EU. Tidigare i år rapporterades det att antalet rökare i Sverige har sjunkit till under 4 procent av befolkningen. Dessutom har Sverige, jämfört med andra EU-medlemsstater, 44 % färre tobaksrelaterade dödsfall, 41 % färre fall av lungcancer och 38 % färre cancerrelaterade dödsfall. Man kan aldrig vara säker på samband och orsakssamband, men det ger anledning att fundera över hur många dödsfall och sjukdomsfall som också kunde ha undvikits i resten av EU genom att följa det svenska exemplet. Tyvärr är dock de EU-subventionerade icke-statliga organisationerna inte på något sätt öppna för detta perspektiv.
En kritisk rapport från Europeiska revisionsrätten i april 2025 riktade mycket mer uppmärksamhet mot EU:s finansiering av icke-statliga organisationer. Den avslöjade att EU mellan 2021 och 2023 spenderade inte mindre än 7 miljarder euro genom olika fonder på 90 icke-statliga organisationer med inriktning på miljöpolitik, migrationspolitik eller vetenskap. En anmärkningsvärd upptäckt i detta sammanhang är att, enligt Europeiska revisionsrätten, ”en betydande del av finansieringen från EU:s budget beviljas direkt till de 30 största icke-statliga organisationerna”.
Revisorerna varnade i detta sammanhang för att siffrorna i deras rapport ”bör tolkas med försiktighet, eftersom det inte finns någon tillförlitlig översikt över EU-medel som betalas ut till icke-statliga organisationer”, och beklagade att ”informationen publiceras på ett fragmenterat sätt, vilket hämmar transparensen, försvårar analysen av om EU-medel är alltför koncentrerade till ett litet antal icke-statliga organisationer och begränsar insynen i de icke-statliga organisationernas roll i EU:s politik”.
Förhandlingarna om den europeiska fleråriga budgeten för perioden 2028–2034 är nu i full gång, och slutsatser av detta slag har stor inverkan på dem. I sitt förslag planerar Europeiska kommissionen att minska antalet program inom den fleråriga budgeten från 52 till 16, där en betydande del av utgifterna – inklusive bidrag till icke-statliga organisationer, särskilt inom områdena sammanhållning, sociala frågor och jordbruk – ska kanaliseras genom 27 nationella partnerskapsplaner.
I praktiken innebär detta att det blir mycket lättare för nationella regeringar att hindra icke-statliga organisationer från att få EU-bidrag. En bra sak, enligt Zsolt Darvas, ekonom och seniorforskare vid EU-tankesmedjan Bruegel. Han hävdar: ”EU-budgeten uppgår endast till cirka 1 % av EU:s BNP, medan medlemsstaterna står för nästan hälften. (…) Stöd till icke-statliga organisationer är i högre grad en nationell befogenhet. Nationella regeringar har gott om finanspolitisk makt att stödja dem om de anser det lämpligt.”
Dessutom faller ekonomiskt stöd till det så kallade ”civila samhället” inte under de så kallade prioriterade utgiftsområdena – försvar, konkurrenskraft samt den digitala och gröna omställningen. Europeiska kommissionen vill dock genom AgoraEU – ett nytt program värt 8,58 miljarder euro som slår samman programmen Medborgare, jämlikhet, rättigheter och värderingar (CERV) och Kreativa Europa – visa att den avser att fortsätta stödja icke-statliga organisationer, säger Euronews-korrespondenten Evi Kiorri. Hon påpekar att den föreslagna finansieringen är ännu större än de två program den slår samman, men att ”förslaget till förordning inte uttryckligen föreskriver driftsbidrag, den fleråriga finansiering som gör det möjligt för icke-statliga organisationer att bedriva påverkansarbete, övervakningsarbete och strategisk processföring. Utan en rättslig garanti skulle framtida arbetsprogram helt enkelt kunna stryka dem.
Det finns redan ett sådant prejudikat. År 2025 avskaffade kommissionen driftsbidrag för hälso-ngo:er inom ramen för EU4Health och övergick till enbart projektfinansiering. Hälsoorganisationer lämnade in ett klagomål till EU:s ombudsman. Det civila samhället ser detta som en mall för vad den fleråriga budgetramen skulle kunna formalisera över hela linjen.”
Ur perspektivet att det inte är skattebetalarnas roll att finansiera politiskt påverkansarbete bör denna utveckling dock betraktas som positiv. Särskilt med tanke på att EU-tjänstemän också har utfärdat instruktioner om hur icke-statliga organisationers politiska påverkansarbete bör bedrivas. Sammanfattningsvis: Det börjar äntligen hända saker på detta område, men det är fortfarande en lång väg kvar.
Pieter Cleppe