Prenumerera
LONDON. Keir Starmer har tagit vad som beskrivs som en skarp vändning i invandringsfrågan. Men är det trovärdigt – och vad innebär det inför nästa val? För Riks kommenterar James Price, tidigare rådgivare till den konservativa regeringen och tidigare stabschef för det brittiska finansdepartementet. Idag skriver han för tidskriften The Critic.
– Det är en djupt cynisk och politiskt motiverad förändring, men jag ser inte det som något negativt. Labourpartiet har slutat försvara det oförsvarbara och erkänner åtminstone i viss mån den enorma skada som massmigration av låg kvalitet har orsakat Storbritannien, säger Price.
Han påpekar att varje brittiskt val sedan 1974 vunnits av ett parti som lovat minska invandringen – men att invandringen i själva verket bara fortsatt att öka, särskilt efter att Tony Blair tog över 1997.
– Tvärtom. Boris Johnson talade om ett australiensiskt poängsystem, men invandringen ökade dramatiskt – särskilt från länder utanför Europa. Och det var inte högkvalificerad arbetskraft som kom, utan ofta människor från kulturer som inte delar våra värderingar, ofta med många anhöriga i släptåg.
Han menar att detta har lett till en påtaglig förändring av samhället på mycket kort tid – ett fenomen som online fått smeknamnet "Borisvågen".
– Ja, om de får till det. Men det är också bra för deras motståndare. Om Labour misslyckas med att genomföra sina nya ambitioner har både Tories och Reform en kraftfull attackpunkt inför valet.
– Det är både politisk och fysisk verklighet. Trycket på offentliga tjänster, ökad brottslighet, lönedumpning, bostadsbrist – allt detta har blivit ohållbart. Labour tvingas agera, annars förlorar de från båda håll: till höger till Reform, till vänster till islamistiska oberoende kandidater.
Price pekar på hur Starmer tidigare betraktade gränskontroll som rasism, men nu tvingas han erkänna problemen – inte minst efter att flera Labour-profiler förlorat sina mandat till kandidater som fokuserar helt på Gaza-konflikten.
– Tories är extremt impopulära, Labour är inte betrodda, och Liberaldemokraterna är en "ingen av ovanstående"-röst. Reformpartiet växer – både i traditionellt konservativa områden och gamla industristäder i norr. Till och med De gröna har ökat, och deras väljare verkar ofta prioritera Hamas framför brittisk inrikespolitik.
Han beskriver De gröna som "vattenmeloner" – gröna på utsidan, röda på insidan.
– Om han lyckas få ned nettoinvandringen från dagens 750 000 per år till tiotusentals, om han lämnar Europakonventionen för mänskliga rättigheter (ECHR), om han tvingar företag att investera i automation – då skulle till och med jag överväga att rösta på honom. Men han kommer inte att lyckas.
– Då blir det ett tydligt bevis på att Storbritannien inte går att styra. Då kan både Reform och Tories säga: till och med Labour erkänner att massinvandringen är ett problem – men de kunde inte stoppa den. Det stärker högern.
Han hänvisar till bisarra rättsfall där personer fått stanna i Storbritannien på grund av "rätt till familjeliv", som till exempel fall där en man inte kunde utvisas för att hans barn inte gillade "utländska chicken nuggets".
– Byråkratin. När Starmer tillträdde bytte bara 200 personer jobb i hela den brittiska staten. Resten är kvar – samma seniora tjänstemän, samma agenda. Politikerna kan inte styra landet, bara reagera. Systemet är djupt illegitimt, säger Price.
Han beskriver det som managerial revolution enligt James Burnham – en byråkratisk klass som styr utan folkligt mandat och där valda politiker får bära skulden.
– Om vi inte förändrar detta system, kommer europeiska länder få ett mycket tufft 2000-tal.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
