Insändare: Från Ung Vänster till avhoppare: En berättelse om sektmentalitet och hyckleri

När jag var 15 kom jag i kontakt med en några år äldre kille. Han kallades kommunist-Nicke och var då ordförande för Ung Vänster i min hemkommun Skellefteå. Efter en påverkanskampanj från hans sida, som pågick i närmre ett år, så valde jag att vika mig för hans tjat och gick på ett möte med den lilla föreningen i staden. Jag möttes av en väldigt välkomnande och inkluderande krets, och trots att jag inte visste något om deras politik, eller för den delen politik generellt, så fastnade jag för den otroliga samhörighet som fanns där. Tyvärr så var det början på min 20-åriga karriär inom sekten Vänsterpartiet. 

I början av min tid som ung och vänsterbliven var jag öppen om mina tankar och åsikter, likaså om mitt judiska påbrå, då jag tänkte att de ju målat upp sig själva som inkluderande antirasister och älskare av alla människor på jorden. Ack det var en falsk trygghet. Snabbt insåg jag att inom dessa kretsar så finns det en tydlig korridor att vandra, med snäva väggar och många dörrar som är förbjudna att öppna. Man kunde se hur ögonen på de andra medlemmarna gick från glada till fulla av hat när jag berättade att min mamma är från Israel. Jag kunde känna hur man blev kapad vid anklarna när man ifrågasatte den rådande majoriteten, eller ens ställde frågor.

Jag lärde mig snabbt att tiga. En sak är säker, vänstern gillar inte när man ställer för många frågor, och väljer att reagera med ilska då de inte har något logiskt att komma med. Anledningen varför de tar till känsloargument är för att utan dessa så skulle deras världsbild smulas sönder illa kvickt.

En sekt kommer alltid att försvara sin tro blint, och när tron börjar vackla så blir man arg. Detta är inte egentligen inte för att det motståndaren säger är något att bli arg över, utan för att man kan känna sin världsbild rasa och hjärntvätten får en att reagera med ilska som försvarsmekanism.

Jag har suttit i nämnder och styrelser för Ung Vänster och Vänsterpartiet, både lokalt och regionalt. I min kommun och region har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans majoritet och de styr kommun och landsting med järnhand (om än illa). Jag har suttit i ett presidie för en nämnd lokalt i Skellefteå där ett förslag från Moderaterna hade inkommit angående äldreomsorgen, om jag minns rätt, som även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tyckte var bra.

Ordföranden ifrågasatte huruvida vi egentligen skulle låta Moderaterna få den vinsten, och hela presidiet ansåg att man såklart inte kan låta oppositionen få igenom ett bra förslag. De kom fram till att de kunde skylla på att S hade haft ett liknande förslag sedan tidigare, vilket var en sanning med modifikation, och motionen klubbades som besvarad. Ni ser, inom V och S kan man inte se sig själv låta någon annan få en seger, även om den är välförtjänt.

Vänstern är bra på att hyckla. Inom vänstern drömmer de om pridetåg och arbetande kvinnor i kalifatet Sverige, där de kan välja sina islamistiska representanter. Detta är såklart något de förnekar och kallar rasism, men sanningen är den att det inte går ihop i verkligheten. Man kan inte försvara islamistiska krafter i Sverige och sedan försvara sig mot all kritik genom att ropa ”rasist” åt alla som inte håller med. Förnekelsen av problemen med deras politik är djupt rotad, och precis som i alla andra sekter så väljer man att se mellan fingrarna med oegentligheterna som kommer och passerar. Jag har gått i demonstrationståg där de skrikit ”död åt Israel” redan mitten på 00-talet och ingen har reagerat.

Öppet antisemitiska kommentarer som kommer fram under konferenser och möten, särskilt från de muslimska medlemmarna, möts med tystnad. De ser ingen anledning till att försvara den fria världen, för i sekten V så tiger man och använder slagord för att rättfärdiga en radikalt antidemokratisk politik.

När jag var medlem inom V så var det tydligt att strategin gick ut på att övertyga människor om att det är fel att tycka på annat sätt än partiprogrammet dikterade. Ja, inom vänstern finns det en rätt och en fel åsikt. De lever på att känna sig självgoda över att vara ”woke” och ju mer desto bättre.

Vegetarianen kunde känna sig mer självgod än köttätaren, och veganen mer än vegetarianen. Det är en hierarki av självbelåtenhet där ju fler boxar du prickar av från den långa listan av PK-handlingar, desto mer status har du. Jobbar du med flyktingar så är du klart över medel. Sen att inte förglömma PK-polisens arga miner och mothugg även om du säger rätt sak, men väljer fel ord. Såklart kan det inte heta HBT, nej nu är det HBTQIA (eller något sånt), för alla ska känna sig inkluderade. Ja alla utom, judar, borgare och Sverigedemokrater såklart.

Jag vet att vänstern kommer att förneka detta, för det är det sekter gör, de förnekar för sig själva att de är hjärntvättade. Så när ni undrar över vad som pågår bakom stängda dörrar hos de röda, så vet ni nu att det är exakt det ni tror. Den bilden de röda har av SD är däremot helt felaktig, och bygger mer på känsla än att de faktiskt sätter sig in i det hela. Men som sagt, förnekelse är vänsterns starka sida.

Linn Johansson Leinonen