Europeiska regleringen är fortfarande lika felaktig som någonsin

Europeiska kommissionen kan verkligen inte hjälpa sig själv. Trots motstånd från allmänheten fortsätter den att driva på för ännu fler klimatmål. Ett nytt förslag kommer att vara att sträva efter en minskning av koldioxidutsläppen med 90 procent till 2040, jämfört med 1990. Tydligen var resultatet av valet till Europaparlamentet 2024, där de gröna partierna led stora förluster, inte tillräckligt tydligt för eurokraterna. Endast sex EU-medlemsstater, som representerar knappt en femtedel av EU:s befolkning, stöder detta föreslagna nya EU-klimatmål.

Tjeckien är enligt uppgift ”skeptiskt” till detta, och Italien vill att siffran sänks. Många EU-regeringar ställer alla möjliga villkor för att stödja förslaget, och endast Danmark, Spanien, Finland, Nederländerna, Luxemburg och Slovenien erbjuder mer eller mindre villkorslöst stöd. När det gäller Nederländerna kan man undra om detta inte är ännu ett fall där toppbyråkratin går sin egen väg, med tanke på den relativt högerorienterade sammansättningen av den nederländska koalitionsregeringen, som just har förlorat stödet från Geert Wilders Frihetsparti.

År 2014 nominerade denna koalition också den nuvarande nederländske EU-kommissionären Wopke Hoekstra, som ansvarar för klimatpolitiken. Förmodligen gjorde de detta i utbyte mot att nederländaren fick ett viktigt ansvarsområde. I praktiken följer han dock inte precis den ortodoxa center-högerlinjen, för att uttrycka det milt, trots sin bakgrund som affärskonsult på McKinsey & Company, vilket skulle kunna förutse en viss känslighet för den ekonomiska verkligheten.

Hoekstra är mycket angelägen om att hålla fast vid EU:s klimatpolitik. Han har betonat: ”Ett motståndskraftigt, säkert och hållbart Europa är beroende av en ambitiös klimatpolitik. Det innebär både att minska utsläppen och att anpassa oss till det klimat som redan förändras.” Den nederländske kommissionären erbjuder därmed endast ett begränsat antal eftergifter till kritiska EU-medlemsstater.

Denna politiska hållning är helt blind för vad som händer på fältet i Europa, där den kemiska sektorn, som utgör grunden för alla andra industrier, lider av investeringsbortfall. En viktig orsak till detta är Europas strukturellt höga energipriser, som förvärras av EU:s klimatpolitik. Kostnaden för EU:s utsläppshandelssystem (ETS), som i praktiken är en koldioxidskatt, överstiger nu priset på naturgas i USA.

Jim Ratcliffe, grundaren av kemijätten Ineos, har just avslöjat att han inte längre kommer att välja Antwerpen som plats för den nya etankrackern i Project One, ett miljardprojekt av Ineos och en av de viktigaste investeringarna i Europas kemiska sektor på flera decennier. Han uttalade: ”Hälften av industrin här kommer att försvinna inom tio år”, och förklarade också den skada som EU:s klimatskatt ETS orsakar och tillade: ”Medan Kina industrialiseras i en aldrig tidigare skådad takt och USA har följt efter med tullar, avindustrialiseras Europa i huvudsak. Energikostnaderna är flera gånger högre och pengarna här måste i huvudsak gå till koldioxidskatter istället för investeringar. Det är så livet pressas ur vår industri.”

Trots detta har inte en enda viktig europeisk politiker krävt att EU:s klimatskattesystem ETS ska avskaffas. Istället utvidgas ETS till att omfatta vägtransporter och byggnader, något som kommer att leda till att familjernas årliga energikostnader stiger med hundratals euro. Detta är helt enkelt upprörande.

Högre skatter

Även på andra politikområden verkar kommissionen i allmänhet och Wopke Hoekstra i synnerhet ha övergett all ekonomisk förnuft. Enligt den tyska tidningen Bild överväger Europeiska kommissionen att driva igenom högre skatter som skulle göra cigaretter minst 20 procent dyrare genom en revidering av tobaksskattedirektivet (TED). Hoekstra är den ansvarige kommissionären för detta. Det är en sak att han vill göra cigaretter dyrare, även om det kan leda till smuggling och minskad köpkraft. Ur folkhälsosynpunkt är det helt enkelt alarmerande att han också vill höja skatterna på alternativ till cigaretter, såsom e-cigaretter, upphettad tobak och nikotinpåsar.

Vid en utfrågning i Europaparlamentet den 6 februari förklarade Hoekstra rakt ut att ”rökning dödar, e-cigaretter dödar”. Det är helt enkelt fel. Enligt den brittiska regeringens hälsodepartement visar de bästa uppskattningarna att e-cigaretter är 95 % mindre skadliga för hälsan än vanliga cigaretter.

Dessutom är det ironiskt att Europeiska kommissionen predikar om tobakens skadliga effekter på folkhälsan. Sverige är det enda EU-land som inte har tvingats av EU att förbjuda ett alternativ till cigaretter, nämligen snus. Vid den tidpunkten förhandlade svenska diplomater fram detta undantag, eftersom folkomröstningen om Sveriges EU-anslutning på 1990-talet annars sannolikt inte skulle ha vunnits av EU-anhängarna.

Tre decennier senare är resultaten klara, och de är förödande för EU:s straffande strategi. Sverige har inte bara en av de lägsta rökfrekvenserna i Europa, utan också en mycket lägre förekomst av rökrelaterade sjukdomar. På 1960-talet rökte nästan hälften av svenska män. I dag rök endast cirka 5 % av svenska vuxna, medan det europeiska genomsnittet är 24 %. Jämfört med andra EU-länder har Sverige 44 % färre tobaksrelaterade dödsfall, 41 % lägre lungcancerfrekvens och 38 % färre cancerdödsfall. Det är också värt att notera att Sverige har lägre skatter på alternativ till cigaretter.

Naturligtvis är samband och orsakssamband inte alltid så enkla, och det kan finnas andra orsaker till Sveriges framgång, men EU-kommissionen bör åtminstone ge strategin för ”skademinskning” – att tolerera mindre eller icke-skadliga alternativ till skadliga produkter – en chans. Istället får vi en tröttsam paternalistisk och ovetenskaplig inställning från EU:s regleringsapparat.

Mer förnuftiga medlemsstater

Även här är EU:s medlemsstater mer förnuftiga. Italiens vice premiärminister Antonio Tajani skickade ett brev till Hoekstra där han hävdade att alternativa tobaksprodukter inte bör behandlas på samma sätt som traditionella cigaretter när det gäller skatter. Det är inte första gången som EU-medlemsstaters regeringar, som står närmare den allmänna opinionen än eurokraterna, tillför lite förnuft i den politiska debatten.

En diplomat som representerar en sydlig medlemsstat påpekade därmed också att den höga tobaksskatten i Frankrike och Nederländerna har lett till svarta marknader och ökad gränshandel, och anklagade Nederländerna och Frankrike för att nu pressa andra att ”upprepa samma misstag”.

Intressant nog var Wopke Hoekstra själv en del av den nederländska regering som förbjöd alla nikotinpåsar, även om dessa inte innehöll någon tobak alls, ett förbud som följde på flera års höjningar av punktskatten på traditionella cigaretter. Denna politiska strategi uppmuntrade nederländska konsumenter att köpa billiga, oreglerade alternativ. Mellan 2020 och 2024 ökade konsumtionen av obeskattade cigaretter i Nederländerna från 15 % till 25 %, vilket gjorde kampen mot organiserad brottslighet ännu svårare. Det verkar också ha hjälpt brottsliga grupper i andra delar av deras skumma affärer. En ny OECD-studie visar att Nederländerna mellan 2020 och 2021 var EU:s största destination för förfalskade varor, allt från klockor och handväskor till läkemedel.

Sammanfattningsvis vill Europeiska kommissionen, i stället för att lära av framgångsrika politiska strategier som den svenska, göra tvärtom och kopiera misslyckade fransk-nederländska politiska åtgärder.

”Förenkling” räcker inte

För att vara rättvis har Europeiska kommissionen börjat med vad den kallar ”förenkling” av regelverket. Den har redan aviserat nio förenklingspaket sedan valet till Europaparlamentet 2024. Fyra har redan lagts fram, och resten väntas i år. Det är naturligtvis långt ifrån tillräckligt. Vad vi behöver är en genomgripande avreglering, inte bara förenkling.

Redan tidigare har Europeiska kommissionen ibland medgett att dess regleringsmaskin är utom kontroll, till exempel när den lanserade sin så kallade agenda för ”bättre lagstiftning” 2014. Intressant nog var det den nederländske EU-kommissionären Frans Timmermans, senare känd för sin klimatfanatism, som var drivkraften bakom denna agenda. Han föreslog då att ”sunset clauses” skulle läggas till i lagstiftningen – klausuler som föreskriver ett automatiskt slutdatum för en viss förordning, organiserar översyner för att minska EU:s byråkrati och ger medlemsstaterna incitament att inte införa överdrivna nationella krav.

Det blev inte mycket av detta, förutom kanske en tillfällig minskning i takten för ny EU-lagstiftning. EU-kommissionen utsätter visserligen sina förordningar för ”konsekvensbedömningar”, men enligt en analys från tankesmedjan ECIPE ”försummas, marginaliseras eller ignoreras ofta indirekta och långsiktiga kostnader” under denna process.

Innan EU-kommissionen kommer med förslag på hur skadorna ska åtgärdas bör den i första hand sluta orsaka mer skada. Den bör sluta komma med alla möjliga nya regelpaket eller förslag på ännu högre skatter. Först måste regleringskranen stängas. Annars är det meningslöst att tömma.

Pieter Cleppe