Markus Johansson-Martis: Skulle Arash Gilan gå med på att jag kan bli kurd?

För snart två år sedan avslöjade jag för Youtubern Tyler Oliveira, på min bästa småländsk svengelska, att han aldrig kan bli svensk. Han var förvånad och jag förstod inte varför. Snart två år senare inser jag vad han säkert förstod då: Hur skev den allmänna debatten är. 

En nationaldag senare och få människor verkar ha blivit klokare. 

Vem kan vara svensk?

Efter en nationaldags-picknick på Djurgården, där vi vinkade åt kungafamiljen i våra folkdräkter, drog jag och min halvpersiska- och halvsmåländska fästmö oss hemåt. Utöver några droppar regn var det en fantastisk premiär för min nysydda folkdräkt. 

Det är på mödernet vår släkt från Visingsö, därav sydde jag upp just denna dräkt. På denna vackra ö har människor bott i över tusen år. Slottsruinen i Näs är från 1100-talet. Men det finns också bronsåldersgravar som vittnar om att människor bodde där redan för 3 500 till 2 500 år sedan. Långt innan vårt land hette Sverige, men likväl en del av Sverige.

På min fars sida är vi från Gammalsvenskby i Ukraina. De flyttade dit efter att i århundraden ha bott på Dagö, där det än idag finns några få äldre talas estlandssvenska. När människorna från Gammalsvenskby tvingades lämna all sin mark under Stalins Sovjet 1929 och kom till Sverige togs de emot som det de var: svenskar som äntligen kom hem, även om deras egna definition av “sitt hem” fortsatt befann sig på andra sidan Europa.

Det faktum att jag har familjebakgrund med så olika historia gör sanningen tydlig för mig: Man kan bo i Sverige, kanske till och med vara född här, utan att vara svensk. Man kan också tillhöra en släkt som bott utanför landets gränser under mycket lång tid och ändå vara svensk.

Det är inte mer komplicerat än så.

Debatten som aldrig tar slut

Efter att jag kommit hem på kvällen öppnade jag tyvärr X. Som traditionen nu lyder under nationaldagen pågick ett stort tjafs om vem som är svensk på internet.

Mest omdiskuterat var entreprenören Arash Gilans text i Dagens Industri. Han drömmer sig tillbaka till gamla Sverige som var mer inkluderande. Eller ja, Sverige 1993, när han kom hit. 

Han beskriver hur hans mor slitit i äldreomsorgen, hur han startade företag tidigt, hur det lokala samhället omfamnade honom. Det var ett bättre Sverige vi borde hitta tillbaka till, enligt Gilan.

På sätt och vis var det en fin text om hur de ansträngt sig att bli en del av något. Vårt lands gemenskap. Men samtidigt går det inte att läsa den utan att få en os under snoken om att det finns en meritokratisk aspekt av att bli svensk. Att man liksom kan förtjäna det.

I  det algoritm-styrda flödet jublar också människor över en ukrainsk tjej som tagit studenten efter fyra år i Sverige och pratar nära perfekt svenska. “Lyckad integration”, ja men är hon svensk för det? 

Jimmie och japanen

Som sverigedemokrat kan man inte fundera på det här ämnet utan att höra Jimmie Åkessons röst eka i bakhuvudet. Interpellationen han höll mot Åsa Romson för 13 år sedan, då han frågade, med sin klingande sölveborgska, om man blir japan för att man åker tunnelbana i Japan är relevant än idag.

Sverigedemokraternas syn på svenskhet har förstås blivit etablerad i svensk politik, men många diskuterar dock fortsatt frågan. Några som tog vid där Åkessons resonemang slutar är grabbarna i podden Sista måltiden: Chang Frick, Ashkan Fardost, Omar Makram, Hanif Azizi och Mustafa Panshiri. 

Alla där är mycket väl införstådda att inte alla som bor i Sverige är svenskar, men ändå är ämnet vem som är svensk komplext för dem. I deras podd har otaliga timmar ägnats åt frågan genom åren. Men alltid har deras egen härkomst varit entydig.

För att låna Åkessons fråga hade jag önskat fråga om huruvida de blir japaner ifall de åker tunnelbana i Japan. Därtill, om de gör det under 15 års tid, blir de det då? Om ja, hur många etniciteter kan man samla på sig?

Den som har träffat en perser, jude eller kurd, vilket flera av ovan herrar alltså är, och frågat om en svensk kan bli deras etnicitet, vet att svaret självfallet är nej. 

Och det är helt okej att de känner så. Det får gärna vara deras exklusiva rätt att vara den de är. Jag bryr mig inte. Men det som är sant om dem är lika sant om oss. 

Att vissa svenskar också undviker att säga detta faktum är kanske det mest svenska av allt. 

Eftersom alla vet egentligen att det är fantastiskt att vara svensk är det inte “snällt” att exkludera folk. Jantelagen verkar kräva att somliga av oss sjunker ned i en permanent japansk dogeza och buga så djupt att pannan slår i golvet. 

Med det sagt ska en liten eloge skickas till Omar Makram, som nästan var tvungen att försvara sig när vice statsminister Ebba Busch försökte insistera på att han är svensk i ett avsnitt. Märklig sekvens.

Det är mer intellektuell hederlighet än att göra som många andra i offentligheten: säga en sak när kameran är på, och något annat privat.

Ingen har sagt att det är ett problem

Problemet är att denna “artighet” inte är mer än dumsnällhet. 

I dagens Sverige, med människor med så många olika bakgrunder, är det okonstruktivt.

Min poäng är inte att Gilan, grabbarna i Sista måltiden eller Oliveira är ovälkomna i Sverige. Poängen är att de inte är svenskar på samma sätt som många av oss andra, och att det borde inte vara laddat. 

Man kan ändå vilja att de stannar, bidrar och blir en del av den samhälleliga gemenskapen. Däremot är det inte deras uppgift att läxa upp oss över vem som är svensk och inte. Inte för att det är hotfullt att de har en åsikt, utan för att svaret rimligtvis inte är deras att ge.

Mer klädsamt vore det också om många svenskar slutade förneka att vårt eget arv är något alldeles unikt - och väldigt fint.

Arash Gilans text uppvisar en längtans kärlek till Sverige, och det är fint. Men det i sig gör honom inte till svensk, även om han skulle träffa kungen iklädd en folkdräkt.