Tvångsblandning – ett problem även för Tidöpartierna

Det heter att ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Uttrycket kom snabbt till minnes när jag såg nyheten om att Liberalerna vill göra ett förbud mot religiösa friskolor till en valfråga. Ännu ett parti har alltså ställt sig i tvångsblandarnas led och missat den verkliga poängen: att segregation ibland är något bra.

L:s besked kom efter flera veckors debatt om Socialdemokraternas förslag om aktiv tvångsblandningspolitik. Mot sossarna har övriga högern gått i taket, medan reaktionerna gentemot L varit desto tystare. 

Den befogade oron att problemen från invandrartäta områden ska spilla över i svensktäta borde inte begränsas till Socialdemokraternas utspel – utan omfatta även borgerliga sådana. Givet hur man försöker skrämma tillbaka de så kallade Magdamoderaterna till Tidö-lägret, tycks man underskatta det verkliga problemet som barnfamiljerna står inför. En väljargrupp som styrs mer av den lokala verkligheten än av partiprogram.

Vi är många som minns skriverierna om S-förslaget att tvångsbussa skolelever. En sådan åtgärd saknar idag riksdagsstöd. Men de skandalösa idéerna från vänsterhåll stannade inte vid efter rabalderna i den efterföljande debatten. 

Snarare tog de istället vid och idag är det inte orimligt att tro att en riksdagsmajoritet bestående av V, S och MP i praktiken skulle vilja avskaffa hela friskolesystemet. Det skulel vara ett oerhört allvarligt ingrepp i föräldrars rätt att välja barnens skolgång - och segregera sig från samhällsproblem.

En sådan majoritet torde dock inte vara realistisk i dagsläget, beaktat opinionsundersökningarna. Inte heller ifall C skulle sitta med vid förhandlingsbordet i händelse av ett regeringsbildande vänsterut. 

Men med L:s nya förslag om att förbjuda kristna och judiska friskolor kan vänstern alltjämt skatte sig lyckliga. För med L som fiender behöver man inte många vänner. 

Det går alltså inte tolka L:s utspel på annat sätt än att högfungerande skolor är ett samhällsproblem, eftersom de bidrar till segregation. En positiv segregation skulle många av oss andra kalla det - eftersom barnen får det bättre - men inte L. För dem är det ett problem ifall vissa barn undervisning som är av godare kvalité än kommunala skolors, där discpilin råder och där resultaten överträffar de kommunala skolornas. För att de utgör en utväg från den statligt påtvingade intergrationsexperimenten som många skolor idag utgör och håller svenska barn som intergrationskuddar i klassrummen.  

Ett förbud kunde varit motiverat ifall det rörde sig om skolor av dålig kvalité eller islamistiska dito. Men så är alltjämt inte fallet och det vet vi. Under de senaste fem åren har 22 muslimska friskolor lagts ner och snart finns det inga sådana kvar alls. Kvar återstår kristna och judiska, som fungerar väl. 

Sannolikt hade jag kunnat skriva spaltmeter om de moraliska skälen till varför föräldrar själva bör bestämma om deras barn ska tvångsblandas eller inte. Det kan andra skribenter ägna sig åt och har redan gjort så. 

Istället vill jag försöka lyfta den allmänna debatten till ett större perspektiv, med utgångspunkt i den politiska verkligheten. 

Vänsterpartierna och L är inte ensamma i tvångsbladningsarbetet. På kommunal nivå driver var och varannan kommun på byggande av stadsdelar med blandade former av hyres- och bostadsrätter jämte småhus, där alla ska gå tillsammans. Likaså läggs inte sällan byaskolor och andra småskolor ner till gagn för flervåningskomplex där många fler barn samsas på samma institutioner och lekplatser. 

Under denna utveckling och då vänsterpartierna flyttar fram sina positioner lyser nya idéer från högersidan med sin frånvaro. 

Inte ett enda parti har gett uttryck för att fler högfungerande familjer ska få mer frihet gällande barnens skolgång. Varför föreslås inga privatskolelösningar likt privata sjukförsäkringar? Varför försvaras inte hemskolning, som är tillåtet i alla andra nordiska länder?

Inget parti vill hjälpa högpresterande barn att få ännu bättre undervisning. Tvångsblandning ska ske – oavsett vad familjerna vill. Den verkliga skiljelinjen i svensk politik tycks inte handla om huruvida man är för eller emot tvångsblandning– utan om hur långt tvånget ska gå i dag. Imorgon gäller kanske något annat, vem vet. Konsensus bland riksdagspartierna verkar iallafall vara att svenska högfungerande familjer inte ska få segregera sig från de problem som samma partier har förorsakat. 

För villamorsorna – och för oss andra – finns det idag ingen verklig konflikt i riksdagen. Men potentialen för en ny konservativ linje är desto större, om högern bara vågar.

Segregation är förstås inte alltid fel. För många bra familjer är det något gott och nödvändigt. Och i längden tjänar även samhället på att fler barn får riktigt god undervisning – istället för att alla ska ha det lika illa. Det är en poäng Liberalerna med flera mister när de fortsätter att gapa efter mycket annat.

Markus Johansson-Martis, jurist och opinionsbildare