J.D. Vance hade inte fel på en enda punkt

Helgens säkerhetskonferens i München blev en total förnedring för det självgoda europeiska etablissemanget. Donald Trumps vicepresident J.D. Vances tal till de samlade toppolitikerna var egentligen på liberala grunder helt oantastbart – han använde de så kallade liberala värderingarnas sanna innebörd mot dem som högst predikar om deras helighet men som inte följer dem.

Han lyfte fram händelser som man i svensk press helst undviker att belysa, till exempel hur man i Tyskland och Storbritannien tillämpar närmast polisstats-liknande förföljelse av personer som uppfattas som kritiska mot vår tids dogmatiska “öppenhet”. Personer som grips för att de bett kristna böner för sig själva i anslutning till abortkliniker, eller som “förolämpar” makt- och befattningshavare på sociala medier. Eller mer bekant, personer som döms för “hets mot folkgrupp” för uttalanden som andra personer har gjort (fallet Salwan Najem).

Han avslöjade den europeiska liberala elitens hyckleri när de talar om att upprätthålla demokrati och tolerans, samtidigt som de censurerar politisk opposition i känsliga frågor såsom invandring, och som i Tyskland, hotar med att förbjuda politiska partier med invandringskritiska eller i allmänhet nationalistiska plattformar (nationalistiska partiet AfD var av godtyckliga skäl inte ens inbjudet till konferensen, trots att det är Tysklands näst största parti i mätningar).

För att inte tala om hur han påpekade det som av någon anledning aldrig tycks komma på tal på vår tids trendiga säkerhets- och militärkonferenser – vilken otrolig skada invandringen har inneburit för Europas och européers trygghet.

I sig självt finns det ingen briljans i att påpeka etablissemangets hyckleri när det gäller att leva som man lär, det har gjorts av folk på den nationalistiska och konservativa högern i många decennier. Men denna gång var förbrytarna tvungna att lyssna. Att höra självklarheter, som för några år sedan bara diskuterades på internets marginaliserade högerhörnor, basuneras ut av en av världens mäktigaste män inför den europeiska eliten var som ett segerrus. Att verkligheten äntligen hunnit ikapp dem som hållit vår kontinent gisslan för globalismen.

I Sverige, som fick sig en känga av Vance för den kritiserade domen mot islamkritikern Salwan Najem, präglades reaktionerna av just den attityd som vicepresidenten skoningslöst dekonstruerade i sitt tal. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard kritiserade Vance för att som politiker “recensera” en oberoende domstol. Carl Bildt avfärdade snobbigt Vances kritik mot den bristande europeiska yttrandefriheten som ”irrelevant” för konferensens säkerhetstema. Timbro-vd:n PM Nilsson förkunnade att det efter Vances tal är dags för Europa och USA att gå skilda vägar, och hävdade vidare att USA inte längre är en skyddsmakt för demokratin.

Till detta kommer mängder av klyschade och obotligt hycklande ledarartiklar över det svenska mediespektrat (ingen nämnd ingen glömd – det gäller även de opinionsbildare som faktiskt förstod vad Vance menade, av vilka det faktiskt fanns några).

En mer intellektuellt ärlig publik hade uppskattat J.D. Vances kritik som helt giltig. Ingen europeisk politiker kan väl på allvar anse att det är rimligt att europeiska medborgare år 2025 kan arresteras för elaka tweets? Hur många europeiska politiker finns det som inte håller med om att det eskalerande kaoset från årtionden av okontrollerad massinvandring är ett misslyckande?

Vance räckte i sitt tal ut en hand till Europa för att hitta en sund, gemensam väg att åter vandra tillsammans. Att Europa tar ansvar för sin egen energisäkerhet och militära trygghet, och att det inte förråder de friheter som dess medborgare har kämpat i otaliga blodiga krig för att vinna. Något som kanske är lätt att glömma är att i inledningen av sitt tal nämnde vicepresidenten nödvändigheten av att uppnå fred i Ukraina, att vårda fortsatt vänskap över Atlanten och att värna de gemensamma västerländska värderingarna – egentligen gav han de europeiska ledarna allt de borde vilja höra, fast i ett annat paket.

Istället avvisade den europeiska eliten denna hand. Av de första reaktionerna att döma verkar det som att våra ledare antingen inte förstår, eller kanske inte ens önskar, friheten för våra medborgare att fritt utöva traditionell kristendom, kritisera islam eller håna vissa vänsterideologiska strömningar. 

I motsats till vad vicepresidentens kritiker påstår är yttrandefrihet och andra politiska friheter inte irrelevanta för Europas säkerhet. Som Vance påpekade – vad är det vi försvarar om det inte är våra fria demokratier? Om medborgarna nekas rätten att uttrycka sina åsikter och stödja vissa politiska agendor, vad ska då motivera dem att försvara sitt land mot demokratins fiender? Dessa aspekter har ignorerats alldeles för länge av den europeiska eliten, som tycks tro att ord som ”demokrati” är kosmetisk retorik snarare än något att leva efter.

Elias Norgren