I den nyligen publicerade rapporten ”Stolt och trygg – Handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter” presenterar Regeringskansliet en rad åtgärder och prioriteringar för att stärka hbtqi-personers situation i Sverige. Det övergripande budskapet – att alla ska kunna känna sig stolta och trygga – låter tilltalande. Ändå framträder flera problem när man granskar innehållet mer i detalj. I denna artikel vill vi belysa ett antal faktafel och perspektivmissar som väcker frågor om hur regeringen egentligen föreställer sig att stolthet och trygghet ska uppnås.
Ett centralt problem med hbtqi-planen är att den behandlar oss “hbtqi-personer” som en homogen grupp med samma intressen, problem och behov. Regeringens begreppslista gör det knappast enklare att förstå vad denna mångfald av identiteter har gemensamt. Homosexualitet vet nog de flesta vad det är. Liksom bisexualitet. Men vem vet vad “Queer” är för något? Regeringen har ett svar:
Queer är ett mångfacetterat begrepp som kortfattat handlar om ett normkritiskt förhållningssätt till kategorisering av människor utifrån sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.
Det regeringen beskriver är alltså en ideologi. Närmare bestämt en postmodernistisk ideologi, där det allra mesta som hör det mänskliga livet till “dekonstrueras” och antas handla om “sociala konstruktioner” som används för att förtrycka och marginalisera grupper. Normkritikens intellektuella anor ligger i sin tur invävda i en idétradition där Mao Tse Tung är anfader.
Exakt vad en maoistisk ideologi har med det högst konkreta h:et, b:et och t:et i hbtqi-begreppet att göra är väldigt oklart. Regeringen problematiserar inte vidare kring begreppet.
Hbtqi-begreppet skakar dock inte bara där. Den femte bokstaven, i:et, står för intersex, ett medicinskt tillstånd som innebär att en person föds med blandade könsorgan, kromosomer och hormoner. Tillståndet - eller, rättare sagt: tillstånden, intersex är nämligen samlingsnamn för många olika diagnoser - är förknippat med hög infertilitet och är extremt ovanligt, med en frekvens på ca 20 fall per år. Trots detta har det plockats upp i hbtqi-begreppet och gruppen beskrivs av regeringen som lika diskriminerad som alla andra hbtq-personer.
Problemet är att det inte stämmer. Faktum är att intersex bara nämns en enda gång i hela handlingsplanen, och det i ett stycke som konstaterar att inga fall av diskriminering mot intersexpersoner har identifierats. I meningen därefter skriver regeringen, till synes helt obehindrad av den forskning som precis redovisades, att intersexpersoner ändå är särskilt utsatta inom vården, skolan och arbetslivet. Slutsatserna verkar skriva sig själva: diskriminering finns överallt och hela tiden, oavsett vad fakta och bevis säger.
Att regeringen verkar ha bestämt sig för sina slutsatser innan de läst forskningen säger mycket om deras inställning i frågan: diskrimineringen måste finnas, resan mot social rättvisa får aldrig ses som avslutad. Att regeringen dessutom anser att en maoistisk ideologi är lika viktig att försvara som homo- bi- och transpersoner vittnar också om hur snabbt och effektivt “queer”-ideologin har kidnappat hbt-rörelsen. Tyvärr är det symptomatiskt för vår tids förvirring kring dessa begrepp, och dess negativa påverkan på andra samhällsområden.
Numera har begreppet ”transperson” breddats kraftigt och omfattar alla möjliga identitetsuttryck – även sådana som inte kräver medicinska insatser. Försöken att dekonstruera “tvåkönsnormen” och relativisera begreppen gör det svårt att bedriva evidensbaserad vård och forskning, eftersom det inte längre är tydligt vem som faktiskt behöver medicinsk hjälp och vem som enbart önskar en social eller existentiell bekräftelse på den identitet som är mode för veckan.
Rapporten hänvisar ofta till vetenskap och forskning, men många av källorna bygger på intersektionella eller andra postmoderna teoribildningar som inte nödvändigtvis ger robusta empiriska underlag. Mycket av innehållet präglas av ett politiskt eller ideologiskt färgat språkbruk – samtidigt som man hävdar att allt ska bygga på ”evidens” och ”fakta”.
Särskilt tydligt blir detta i avsnittet om barn och unga hbtqi-personer. Regeringen har nyligen drivit fram lagändringar kring juridiska könsbyten, trots varningar från läkare och psykologer om riskerna med tidig och oåterkallelig hormonell och kirurgisk behandling av minderåriga. Elefanten i rummet, och den mest aktuella hbt-frågan just nu, är frågan om könsförändrande vård till minderåriga. En forskningöversikt visar att hormonell och kirurgisk behandling för att byta kön inte lindrar könsdysfori, ångest, depression eller självmordstankar. Dock fördröjer pubertetsblockerare barns skelettutveckling, vilket innebär en förhöjd risk för benskörhet senare i livet.
Regeringens handlingsplan syftar till att lägga fram en politik i svåra frågor. Den lyckas dock med kirurgisk precision att undvika den absolut viktigaste hbt-frågan idag, nämligen den om könsbyten. Samma politiker som talar om “mikroaggressioner” har alltså klubbat igenom lagstiftning som kritiserats hårt av medicinsk expertis för att den saknar evidens och gör större skada än nytta. Det är naturligtvis bekvämt att klumpa ihop alla homosexuella, bisexuella, transpersoner, “queer”-ideologer och intersexpersoner under ett och samma paraply, och sedan skriva att denna homogena grupp är utsatt för diskriminering, intolerans, “hot och hat” - när bevis för sådan i vissa fall saknas. Mindre bekvämt är att skriva om konkreta exempel på när hbtqi-politiken går för långt.
Tidöregeringens lösningar på sina påhittade problem skiljer sig inte nämnvärt från vad en rödgrön regering skulle föreslå. Antalet “hbtq-strategiska” myndigheter ska ökas från 11 till 13 för att ytterligare genomsyra arbetslivet och myndighetsvärlden med ännu mer Woke-smörja; så kallade “mikroaggressioner”, det vill säga välmenande frågor och åsikter som kan fultolkas som förtryck, ska bekämpas; och slutligen ska bidragen till organisationer som har utropat sig själva till talespersoner och företrädare för Sveriges hbtqi-personer höjas.
Det senare innebär framförallt mer bidrag till RFSL, en organisation som under 2024 gjorde sig kända bland annat genom sin “Wash Your Mouth”-kampanj och Rosa Tisteln, kampanjer som syftade till offentlig uthängning och brännmärkning snarare än öppet samtal och dialog. Sverigedemokraterna och Medborgerlig Samling hör till de partier som bespottats och frusits ut allra mest av skattefinansierade hbtq-organisationer.
Att regeringen höjer bidragen utan att diskutera hur mottagarna använt pengarna för att tysta och stänga ute meningsmotståndare inger oro. Påtryckningar och påhopp har spätt på polarisering mellan grupper och skadar Sveriges hbt-personer.
Det är dessutom absurt att vi som är bögar, flator eller transpersoner inte tillåts företräda oss själva i debatten, utan att stora, statligt finansierade organisationer ska tala för oss och berätta vad vi egentligen borde tycka. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg kommenterar i sitt förord att “hbtqi-rörelsen kämpar sedan länge mot förtryck och diskriminering”. Vilken “rörelse” hon talar om är högst oklart, när nya bokstäver och begrepp läggs till för varje nytt år som går.
Klart är att Bidragslinjen och mer myndighetsaktivism är lösningen.
Hanna Tehrani, medlem i Göteborgs hbtq-nämnd för Sverigedemokraterna
Maurits Rannevid, Rättvisepolitisk talesperson för Medborgerlig Samling
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.