Det som en gång var en livsviktig kamp för frihet är i dag en politiskt korrekt folkfest där hyckleriet skymmer både målet och historien. Vi homosexuella vann våra rättigheter för länge sen – i Sverige får vi gifta oss, adoptera, och leva öppet med vår kärlek. Ändå marscherar tiotusentals varje år för… ja, för vadå? När jag som ung homosexuell politiker frågat Pridedemonstranter vad de vill förändra, får jag bara tomma blickar tillbaka. Kanske för att slaget redan är vunnet – men ingen vågar säga det högt.
Trots att kampen för lika rättigheter är vunnen fortsätter demonstrationerna, och de drar fler personer än någonsin. Demonstranterna inser inte att deras kamp för förändring är en kamp mot väderkvarnar.
Denna kamp, som varje år finansieras med miljoner av våra skattekronor, påminner alltmer om de japanska soldater som fortsatte att utkämpa andra världskriget - flera decennier efter att kriget var över.
Samtidigt blir hbtq-etablissemangets frontgestalter Stockholm Pride och RFSL alltmer desperata - istället för att fira olikheter ska oliktänkande rensas ut och straffas.
När Medborgerlig Samling ansökte om att ställa ut på Pride förra året för att berätta om vår politik för frihet, trygghet och framtidstro, nekades vi inträde av arrangörerna. Ironin i att Sveriges största hbtq-arrangemang nekar en ung homosexuell politiker som mig själv att delta på Pride är slående. Men det vittnar tydligt om hyckleriet: “Kärlek för alla” gäller bara för dem som tycker “rätt”.
Och de som avviker? De pekas ut och skamfilas offentligt, för att tystas ned och rättas in i ledet. Under Prideveckan kommer RFSL att dela ut sitt ökända skampris “Rosa Tisteln”. Förra året gick det till Agnes Wold, för hennes kritik av den nya könsbyteslagen som möjliggör för 16-åringar att byta kön. Det är att förbereda tusentals barn på könsstympning. “Rosa Tisteln” liknar en islamisk fatwa - RFSL ger ayatollorna i Iran en rejäl match om titeln som världens största moralpoliser.
Som homosexuell gör det mig ledsen att se vad Pride och den moderna hbtq-rörelsen har förvandlats till. Istället för att fira olikheter och gaykultur, har paraden blivit en plats för politisk korrekthet, vänsterflum och gullande med just de krafter som vill utplåna oss hbt-personer. Det finns en stor risk att “Queers for Palestine” bildar det längsta, och mest hyllade, demonstrationståget i paraden.
Det vore en skam för hela hbtq-rörelsen i Sverige.
Frågan är om vi homosexuella överhuvudtaget hör hemma i Pride längre? “Hbtqia+” har snarare blivit en fest för bidragsälskare, gråterskor och självutnämnda offer. H:et har blivit en accessoar att behålla, samtidigt som all verksamhet egentligen handlar om T:et och Q:et. Prideparaden domineras idag av vita, heterosexuella tjejer med piercings och hår under armhålorna som kallar sig “Queer”, och tror att deras extravaganta stil är att jämställa med att vara homosexuell eller trans.
Dagens “queers” gör det tydligt att Sverige behöver en ny hbt-rörelse. En som fokuserar på klassiska värden och på vad vi hbt-personer faktiskt kan bidra med till samhället, inte bara på hur många rättigheter vi kan kräva och skrika om hela tiden.
Sverige behöver en hbt-rörelse för hjältar, inte offer. RFSLs och Stockholm Prides offentliga finansiering måste klippas. Bara så kan vi bygga ett Sverige präglat av frihet, trygghet och framtidstro - där innovation, hårt arbete och eget ansvar står i centrum, inte offerskap.
Maurits Rannevid, Rättvisepolitisk talesperson, Medborgerlig Samling
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.