Att sverigedemokrater inte drar sig för att öppet kritisera medier är något som många fått läsa om i tidningen genom åren. Allt som oftast har journalister, proffstyckare och till och med hela partier ryckt ut till affektliknande försvar av den så omhuldade fria pressen.
Att ställa krav på saklighet och att rikta befogad kritik mot insinuanta och ibland rent utsagt dåliga reportage, har av meningsmotståndarna benämnts som ett hot mot demokratin. Jag håller såklart inte med. Om ingen vill, eller vågar, kritisera sådant som kritiseras bör, vad händer då med demokratin när taffliga rykten, rena felaktigheter och lögner blir till sanningar på medias löpsedlar?
Den som vill invända, genom att hänvisa till granskningar som utförs av granskningsnämnden, mediaombudsmannen eller andra sådana institutioner, kan dra något gammalt över sig. Alla som någonsin haft med dem att göra vet att de är tandlösa. I de fall där någon faktiskt fälls, så leder det sällan till mer än en futtig tillsägelse, publicerad i ett pressrum som ingen någonsin besöker.
Vetskapen om konsekvensernas frånvaro har stigit medierna åt huvudet. I vissa fall kan man nästan ana något trumpistiskt över den nonchalans med vilken de bemöter bevisade felsteg, lögner och ren indoktrinering. Nej, journalistikens demokratiska ideal har på senare år krupit in i ett hörn för att dö och där ligger den nu och ruttnar till medborgarnas förtret.
Ta bara de senaste dagarnas exempel i en av Sveriges största tidningar, DN, där gråtmilda spaltmeter ägnas åt en stackars tidigare arbetslös 28-åring som våndades över att ha behövt flytta hem till föräldrarna efter att förgäves ha sökt över hundra jobb.
Det känslosamma reportaget ger bilden av en ung kämpande kvinna på arbetsmarknaden med drömmar som, åtminstone indirekt, krossats av politiken. Det som helt utelämnas från artikeln är det faktum att denna unga kvinna faktiskt råkar vara anställd av ingen mindre än Socialdemokraterna. Deras egen trollverksamhet, AiP, dessutom.
För den misstänksamme räckte det med att söka på kvinnans namn för att snabbt konstatera att hon på sin egen Linked-in skyltar med sin anställning. Utöver det så var det inte särskilt svårt att hitta ett nära samröre med Socialdemokraternas partiledare på hennes sociala medier. När sådan information bara finns ett fåtal knapptryck bort så kan man inte låta bli att undra om DN:s reportrar i det här fallet gjort ett taffligt jobb, eller om det är ett uttryck för ovan nämnda nonchalans inför konsekvenser?
I teorin kan man förvisso berätta sin historia utan att låta sig styras allt för mycket av sin politiska uppfattning, men den enkla förklaringen är ofta den bästa förklaringen. Det vill säga den att kvinnan i reportaget sannolikt varit fullt medveten om sin beskrivning av verkligheten och dess vänsterlutande vinklar, och att hon antingen lurat journalisterna att jamsa med eller att de allesammans helt enkelt suttit i samma båt hela tiden.
Till DN:s försvar så ska sägas att de, efter omfattande kritik på sociala medier, uppdaterat artikeln för att förtydliga den här besvärande detaljen. Lagom till dess att den redan försvunnit från förstasidan och därmed är förpassad till internets svällande kyrkogård fylld av gårdagens artiklar och annat skräp.
Kvinnan i det här reportaget var inte den enda med politiskt egenintresse som under vardaglig täckmantel letade sig in i DN. Bara två dagar innan hade man lyckats publicera ytterligare ett dystert reportage om vår samtid, denna gång med fokus på bostadsmarknaden. Även här glömde man att nämna att huvudpersonen i reportaget är djupt engagerad i Socialdemokraterna. Utan att förringa de här kvinnornas olika livsöden så är ändå deras politiska hemvist något som läsaren borde fått chansen att förhålla sig till. Den chansen fick de inte, och nu är det för sent.
Vad vill en presschef då ha sagt med allt detta gnäll på media, vars partitillhörighet inte kommer att förvåna någon? Att medierna i största allmänhet behöver rycka upp sig och jobba hårdare med att väga upp för uppenbart politiskt färgade vinklingar. Att fokusera på saklighet, även om det sannolikt inte säljer lika bra.
Till dess så faller det på oss vanliga människor, som ofta vill lita på det som nämns i media, att börja läsa tidningen så som fan läser bibeln. Sanningen är sällan svartvit och det ligger på oss att sunt tvivla på nästan allt som skrivs och istället börja tänka själva.
Oskar Cavalli-Björkman,
Presschef (SD)