EU-kommissionen har presenterat sitt förslag till EU:s långtidsbudget för 2028–2034. Förslaget innebär en budget på totalt 22 000 miljarder kronor, en kraftig ökning, som ska finansieras genom höjda medlemsavgifter och nya EU-skatter på bland annat företag, snus, tobak, elektronikskrot och koldioxidutsläpp.
Men det banbrytande denna gång är att förslaget innehåller en nyordning som innebär att utbetalningar till medlemsländer av jordbruks- och regionstöd villkoras av att de genomför en mängd krav och mål som fastställda av kommissionen i Bryssel. Förslaget kommer att förändras avsevärt under förhandlingarna, men det avslöjar redan nu EU-kommissionens strategi och prioriteringar.
Här är tre centrala observationer. EU-kommissionen vill stärka sin makt Huvudmålet med budgetförslaget är att ge EU-kommissionen större inflytande över medlemsländernas inrikes- och EU-politik. Genom att villkora jordbruks- och regionstöd – som står för närmare två tredjedelar av EU:s utbetalningar – skapar Bryssel ett system där avvikelser kan straffas med indragna medel.
Detta bygger vidare på mekanismen från Coronafonden, där liknande villkor användes. För Sverige kan detta verka fördelaktigt, eftersom många av de reformer som svenska partier önskar i Syd- och Östeuropa sannolikt kommer finns på kommissionens kravlista.
Men att ge EU-kommissionen makt att dra in stöd är kortsiktigt. Det riskerar att ge Bryssel ett kraftfullt verktyg som även kan användas mot vårt land om vi hårdnackat står upp för våra nationella intressen i framtiden. Ett land som motsätter sig kommissionens linje – eller en regering som av politiska skäl ogillas – kan straffas än hårdare. Redan 2022 hotade Ursula von der Leyen Italien inför valet med att EU har ”verktyg” för att hantera ”besvärliga” länder som Polen och Ungern.
Detta förslag skulle ge EU-kommissionen ännu fler och skarpare ”verktyg”. Socialdemokrater borde exempelvisoroa sig för att en konservativ kommissionsordförande kan använda denna makt för att tvinga igenom reformer som hotar den svenska modellen, exempelvis via krav kopplade till EU:s sociala pelare.
Vi har redan sett hur kommissionen försökt driva igenom minimilöner och avskaffa dygnspass. På samma sätt bör borgerliga partier vara vaksamma – ett av kommissionens krav på Sverige har varit att vi ska återinföra fastighetsskatten.
Om förslaget går igenom kan Sverige i framtiden ställas inför ultimatum: inför fastighetsskatt eller förlora EU-medel. Ett annat argument för att ge kommissionen denna makt är att det skulle motverka korruption och missbruk av EU-bidrag.
Men erfarenheten från Coronafonden visar motsatsen – korruption och fusk nådde rekordnivåer, enligt EU:s egna revisorer.
EU-kommissionen vill öka budgeten Att öka EU:s budget är en stående prioritering för kommissionen, och hittills har de lyckats i varje förhandling, trots att budgeten redan är överdimensionerad, skapar lite mervärde och göder korruption och klientelism. Förra gången motiverades ökningen med pandemin.
Nu används kriget, Trump och behovet av investeringar i energi och AI som argument. Att skära i utgifterna föreslås aldrig, och när minskningar sker är de ofta symboliska och resultatet av långa strider. I den förra budgetförhandlingen bröt kommissionen mot fördragen genom att finansiera Coronafonden med gemensam upplåning, som Ursula von der Leyen nu även vill legalisera.
En ny krisfond föreslås som ska möjliggöra för EU att låna upp ytterligare till 4500 miljarder kronor för oförutsedda utgifter i kristid. Från 2028, när nästa budget träder i kraft, börjar återbetalningen av Coronafondens lån.
Ränte- och amorteringskostnader som beräknas uppgå till cirka tio procent av den nuvarande budgeten.
EU-kommissionen vill införa EU-skatter EU-kommissionen har länge strävat efter egen beskattningsrätt, utan möjlighet för medlemsländer att lägga veto. Om detta skulle bli verklighet riskerar Sverige att reduceras till en nordlig skatteprovins för en ständigt växande EU-budget. Kommissionen vet att de i närtid inte kommer får en helt oberoende beskattningsrätt. Därför är deras strategi att skapa prejudikat genom att införa EU-skatter på områden som anses svåra att försvara politiskt. I förslaget ingår skatter på tobaksprodukter, storföretag med omsättning över 50 miljarder euro, koldioxidutsläpp och elektroniskt avfall.
Om medlemsländerna inte godkänner dessa skatter hotar kommissionen med höjda medlemsavgifter eller nedskärningar i budgeten, vilket gör många länder benägna att acceptera skatterna för att hålla avgifterna nere. För Sverige är det särskilt problematiskt att snus pekas ut för beskattning. Kommissionen räknar med att Sverige kommer att lägga sitt förhandlingskapital på att stoppa snusskatten, vilket de hoppas ska leda till att vi tvingas acceptera andra EU-skatter, en större budget och en ökad avgift. De vet att regeringen är villig att acceptera mycket i utbyte mot en symbolisk seger vad gäller snusskatter. Samma strategi används mot andra länder: Irland och Luxemburg tvingas fokusera på att stoppa företagsskatter, Frankrike på att skydda jordbruksstöd och Polen på att bevara regionstöd. Genom att erbjuda symboliska vinster hoppas kommissionen få igenom den verkliga målsättningen: en större budget, ytterligare EU-skatter och en maktförskjutning där medlemsländer binds till Bryssels krav för att få tillbaka sina pengar.
Den förra förhandlingen Svensk medias bevakning av EU:s långtidsbudget har ofta varit otillräcklig, vilket gör att dåliga utfall kan framställas som segrar. I förhandlingarna 2020 misslyckades Sverige med att försvara nationella intressen. Statsminister Stefan Löfven var den första som gav sig av ”de sparsamma fyra”, vilket ledde till en nära fördubbling av budgeten (inklusive Coronafonden), gemensam upplåning och planer på nya EU-skatter. Moderaterna och Kristdemokraterna hade kunnat stoppa avtalet i riksdagen men saknade modet. Istället godtog de ett avtal som gick emot fördragen och var ofördelaktigt förSverige. Sverigedemokraterna röstade emot och varnade för att Coronafonden skulle bana väg för EU-skatter och höjda medlemsavgifter. Vi fick rätt.
Sveriges strategi framåt
Den svenska regeringen måste nu stå upp för nationella intressen. Deras initiala position är lovande, men det krävs mer än ord. Sverige bör tydligt och tidigt avvisa förslag om snusskatt och minskad rabatt – dessa ska inte ens upp på förhandlingsbordet. Ett automatiskt veto bör utlovas om dessa förslag inte skrotas omedelbart. För att visa att Sverige menar allvar bör regeringen snabbutreda vilka länder som vinner och förlorar om förhandlingarna kollapsar.
Om ingen överenskommelse nås fryses budgeten vilket innebär att ökningar inte genomförs. En sådan analys kommer därför visa att nettobetalare som Sverige gynnas, medan nettomottagare förlorar.
Finansministern måste nu signalera att Sverige hellre ser strandade förhandlingar än accepterar en större budget, nya EU-skatter och ökad makt för EU-kommissionen att lägga sig i medlemsländernas inrikes- och EU-politiska beslut. Bara genom att våga använda vetot kan Sverige skydda sina intressen och undvika att bli en bricka i Bryssels maktspel.
Charlie Weimers (SD)
Europaparlamentariker
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.