När Aftonbladet 2011 drog igång kampanjen ”Vi gillar olika” framställdes den som en markering mot intolerans. Men det var ett politiskt utspel i journalistikens namn. Ett av landets mäktigaste mediehus satte sin redaktionella tyngd bakom en kampanj riktad mot ett riksdagsparti. Den sköra, ofta obefintliga, gränsen mellan journalistik och aktivism upplöstes.
Medieetablissemanget, politiker och kulturelit samlades i en gemensam front. Sverigedemokraterna skulle inte bara kritiseras utan stämplas. Ordet främlingsfientlig blev en fast formulering i nyhetsinslagen. Granskningsnämnden gav sitt klartecken. Detta är lätt att glömma idag. Det var uttalat godkänt att i svensk opartisk journalistik konsekvent stämpla ett riksdagsparti med ett nedsättande epitet.
Visst, kampanjjournalistiken fanns tidigare, men när ett riksdagsparti blev uttalad fiende till alla stora medier innebar det en ny milstolpe i svenska mediehistoria. Den som fördjupar sig i undersökningar kommer också märka att högerväljarnas misstroende mot medierna började 2010. Innan dess var det snarare vänstern som kritiserade medierna för att vara för kommersiella.
Utvecklingen kulminerade när SVT i slutdebatten 2018 valde att i direktsändning ta avstånd från ett av Jimmie Åkessons uttalanden och sedan dess har ingen väg tillbaka funnits. Denna händelse blev också startskottet för nya medieprojekt. Public service uppträdde inte som neutral arrangör utan som en politisk aktör. Händelsen fälldes (till skillnad från stämplingen av partiet som ”främlingsfientligt”) senare i Granskningsnämnden, men då hade förtroendet redan rasat och valresultatet påverkats.
Det här var ett ögonblick som fick många svenskar att byta kanal i tanken. Man började förstå att det inte längre gick att lita på den journalistik som utgav sig för att vara opartisk.
Det var inte publiken som förstörde förtroendet. Det var journalisterna själva. Det var den mediala eliten som steg för steg tog död på journalistiken genom att göra sig till part i en politisk konflikt. De trodde att de kunde fortsätta spela domare och ändå respekteras som neutrala.
Undersökningar bekräftar nu utvecklingen mot partipolitisk splittring hos mediekonsumenterna. Medieakademins Förtroendebarometer visar att tilliten till SVT och SR numera är starkt politiserad. Vänsterväljare litar på public service medan högerväljare gör det allt mindre. SOM-institutet visar att människor placerar medier på en höger vänsterskala. Det betyder att nyhetskonsumtion har blivit en fråga om politisk identitet.
Svenskarna har börjat gilla olika i den mest ironiska bemärkelsen. Vi står inte samlade kring en gemensam nyhetsförmedling, och därmed inte heller om en verklighetsbild. Vänstern håller fast vid de gamla medierna. Högern har slutat lita på dem och söker sig till andra källor. Det som en gång var en kampanjparoll har blivit verklighet, men på ett sätt som Aftonbladet aldrig avsåg.
I sin iver att bekämpa ett parti blev medierna själva aktörer i samma kamp och förlorade det som var deras största styrka. Förtroendet. Det är därför vi i dag lever i ett land där journalistiken inte längre förenar utan delar. Ansvaret ligger hos den journalistkår som själv slog sönder sin trovärdighet. Projektet att göra journalistik till en egen genre skild från politik och värderingar har misslyckats. Vi ser samma mönster i hela Västvärlden nu.
Carl Eos
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.