Carl Eos: Vi får hoppas att Magdalena Andersson inte skrivit detta

Magdalena Anderssons nya bok Helhjärtat är en bok som får mig att tänka på hur det skulle vara om AIP Medias verksamhetsberättelse fick barn med Coops värdegrundsdokument. Hon radar upp sina fina men tomma ord, sina grillkvällar, sin midsommar och sin lagom-svenska själ på ett sätt som får en att undra om hennes redaktör gått vilse och råkat korrekturläsa en broschyr från ABF.

Jag mejlade förlaget och bad om ett recensionsexemplar. Som svar fick jag den tystnad man bara får när en kulturredaktör anat att man röstar fel. De googlade mig. Jag fick alltså köpa boken själv, vilket jag inte rekommenderar någon. Mina pengar går väl antingen till underhåll av Magdalenas hus i Nacka eller till att köpa nätannonser som kringgår förbudet mot politisk reklam.

Läsningen är som att lyssna på någon som i panik försöker övertyga dig om att hon “minsann också gillar ordning och reda” samtidigt som skåpluckorna står öppna, tvätten ligger på golvet och hunden tuggar på elkabeln. Det är en filt av floskler där varje mening vaggar läsaren att tro att Sverige hade varit en förort till himlen om bara Magdalena fått vara statsminister i tio minuter till.

Författaren själv verkar överraskad av hur mycket hon har att säga utan att egentligen säga något. Det blir som att läsa ett långt tal av någon som glömt ämnet halvvägs men fortsätter låta munnen gå. Och däremellan minsann gillar att mysa med familjen i typiskt svenska miljöer.

Det enda jag kan komma på att säga till Magdalena Anderssons försvar är att hon kanske inte har skrivit boken. Man får hoppas att det är på det viset. Om det jag just läst är en svensk statsministers ärliga tankar så blir jag bekymrad. Hon lyckas skriva ett helt kapitel om antisemitism utan att nämna islamismen.

Men hon är tydlig med att hon ”gör vad som åligger [henne] som partiledare: att driva på regeringen att fatta de nödvändiga besluten.” För den som sett Socialdemokraterna flippfloppa i snart varenda fråga för att i sista stund följa Tidö-partierna framstår Magdalena som fullkomligt verklighetsfrånvänd.

Hon går igenom skjutningen på Risbergska i Örebro utan tillstymmelse till ånger för att hon och hennes vänner politiserade skjutningen och skapade oro i onödan. Hon minns tydligen nästan ingenting om hur partiet lurade på pensionärer lotteriabonnemang med hjälp av call center i Spanien. Däremot är hon bra på att minnas allt fantastiskt som hon gjort. Till exempel att hon fick sitt porträtt målat när hon var statsminister, och med vilken fantastisk grace hon hanterade NATO-processen.

Kanske hade jag velat få mer inblick i hur hon fjäskade för Erdogan strax efter att ha köpt makten i riksdagen genom att föra över pengar till samma kurdiska organisationer som hon nu var emot. Men sådana petitesser kan man inte bry sig om när Magdalena inte bara är Sveriges första statsminister utan också ”yrkesskicklig och stolt” vilket vi alla ska vara.

I Magdalenas värld ska allt vara tolerant, öppet, varm och omtänksamt. Det finns massor av rättigheter och man tror på politikens kraft. Det sista är ironiskt eftersom jag efter att ha läst boken har mycket låg tilltro till politiken. Är detta vad toppolitiker sitter och tänker? Ingenting innehåller någon substans alls. Allt Magdalena skriver är precis som bokens titel – en floskel.

Jag har svårt att tro att hon har skrivit denna bok själv, och det menar jag som en komplimang. Om det här är en eventuell kommande statsministers innersta tankar är vi alla förlorade.

Det är svårt att förstå hur ens Magda själv kan sitta och prata om denna bok i någon LO-finansierad lokal utan att rodna. Jag vet inte vad jag ska göra med det exemplar som jag nu har. Jag tycker synd om det träd som fälldes och slutade sina dagar som denna produkt.