Ernst Jünger och modet att tänka

Mot slutet av första världskriget låg den unge fänriken Ernst Jünger sårad på ett militärsjukhus. Han hade nyligen tilldelats Pour le Mérite (det kejserliga Tysklands högsta utmärkelse) och insett att krigsförlusten var oundviklig. I sitt mest berömda verk – den självbiografiska I stålstormen – skrev han följande:

”Under ledan i sängläge försöker man förströ sig på många sätt; en gång fördrev jag tiden med att räkna mina sår. Bortsett från småsaker som rikoschetter och rivsår hade jag sammanlagt dragit på mig minst fjorton träffar, nämligen fem gevärskulor, två granatsplitter, en karteschkula, fyra handgranats- och två gevärskulsplitter, som med in- och utgångshål efterlämnade jämnt tjugo ärr”.

När man läser Jüngers bok, baserad på dagboksanteckningar, så ter det sig som ett mirakel att han överlevde. För överlevde gjorde han – ända till 1998 då han slutligen dog vid 102 års ålder. Seg typ.

Men Jünger var mer än krigshjälte. Efter kriget blev han en ständigt kontroversiell författare, intellektuell och (lite märkligt om än imponerande) insektsforskare.

Hans idéer ter sig ofta motsägelsefulla. Jünger var krigsentusiast och såg kriget som karaktärsdanande, men I stålstormen är fylld med sympati för modiga fiender och förlorade vänner. Han föraktade det demokratiska Weimar, men hatade nazisterna ännu mer. Jünger var den hårdföre krigaren som även skrev magiskt realistiska romaner.

Jünger var tysk nationalist och gjorde sin plikt i armén även under andra världskriget, men använde sin fritid till att skydda fransmän och judar och till att skriva en debattbok om freden. Han var vän med många deltagare i von Stauffenbergs berömda mordförsök på Hitler i Operation Valkyria, och ska endast själv ha räddats eftersom Hitler var en beundrare.

Efter kriget framställdes han trots detta som nazistisk medlöpare, och vägrade med karakteristisk envishet att medverka i avnazifieringsprocessen. Jüngers filosofi utvecklades till en märklig blandning av antimaterialistisk konservatism och anarkism, med den åtminstone invärtes fria individen i centrum. Denne frie individ är ”anarken”, en person som bevarar sin integritet och sina värden trots hårda yttre omständigheter och press från flockmentaliteten.  

Hur kan man förklara denna motsägelsefulla personlighet och tankevärld? Jag tror att den minsta gemensamma nämnaren ligger i modet. För mod var en egenskap Jünger hade i överflöd och demonstrerade både på slagfältet, med pennan, och genom sitt förkastande av nazismen.

Mod anses av uppenbara skäl vara den främsta dygden för krigare, men sällan för filosofer eller författare. Detta är olyckligt, då det krävs mod för att tänka och skapa. Idéer är mäktiga saker att tampas med, och de borde fylla oss med skräck. Alla större religioner och ideologier har miljontals liv på sina samveten. Det är oundvikligt – om något är värt att kämpa, dö och döda för så kommer folk att göra det. Konstigt vore annat. Idéer är kämpar i den titaniska kampen mellan mening och hopplöshet.

Samtidigt vågar få följa idéer till deras logiska slutpunkt. Det är kanske bara bra – fanatiker är ofta synnerligen logiska, åtminstone utifrån sina egna premisser. Alla idéer leder till vansinne om man bara följer dem långt nog, och glömmer bort att balansera dem med andra. ”Den som slåss med vidunder gör klokt i att se till att han inte själv blir ett vidunder på kuppen. Och ser du länge ner i en avgrund, ser den också in i dig”, som Ernst Jüngers favorit Friedrich Nietzsche uttryckte det.

Det handlar också om modet att stå upp för sin åsikt, att inte bara ta den enkla vägen och följa med flocken. Den som tänker som alla andra tänker uppenbarligen inte originellt. Men att tänka som alla andra har den uppenbara fördelen att man ständigt har en stam runtikring sig. Det krävs mod att lämna stammen, men främst för att överhuvudtaget våga tänka tanken att stammen har fel. Få av Jüngers nationalistiska kamrater på 30-talet lyckades med det, och sögs in i nazismen.

Mod är förknippat med handling, men det borde oftare kopplas till tålamod. Det krävs mod för att lyssna på sina motståndare, och på så vis anpassa sina egna idéer efter dem. Nog syns samma tålamod i Jüngers agerande under kriget och i citat som detta:

”Jag strävade under kriget alltid efter att betrakta motståndaren utan hat och att värdera honom i enlighet med hans mod. Jag strävade efter att söka upp honom i strid för att döda honom och förväntade mig ingenting annat från honom. Aldrig har jag tänkt några låga tankar om honom. När fångar senare föll i mina händer kände jag ett ansvar för deras säkerhet och försökte göra vad som stod i min makt för dem”.

Ernst Jünger hade modet att tänka både på slagfältet och med pennan in hand, vilket förklarar hans framgång och välbevarade individualitet. Vi har mycket att lära av honom.  

 Jakob Sjölander