Föregående veckas mediala utspel om debattören Nick Alinias medverkan i SVT sa en hel del om den vänsterliberala synen på statsmedia och rätten till det offentliga utrymmet. Att åsiktsvariationen är kringskuren inom den politiska vänstern är väl dokumenterat. Men drevet säger också något viktigt om var svensk höger står någonstans.
Ivar Arpi, en känd profil inom offentlig höger, var snabb med att distansera sig från Alinia på Kvartals veckopanel. Arpi anklagade Alinia för att vara ointressant och ha samröre med våldsbejakande grupper, utan att kunna specificera vilka. TV4-profilen Lennart Ekdahl drog liknande slutsatser och anklagade Alinia för att ha hotat meningsmotståndare. Kritiken sammanfaller med den typ av offentlig moralism som länge dominerat statsmedia.
Naturligtvis måste högern kunna diskutera gränser, omdöme och journalistisk metod. Ingen politisk rörelse överlever utan självkritik. Men det är en sak att föra intern diskussion om vad som är lämpligt och en annan att offentligt utmåla potentiella allierade som existentiella hot, särskilt när kritiken omedelbart tas upp och förstärks av den mediala vänstern.
Frågan är varför dessa interna högerkonflikter så snabbt upphöjs till avgörande strider, samtidigt som de krafter som under lång tid monterat ned svensk kulturell sammanhållning ofta behandlas som sekundära problem.
I USA, där jag själv bott och varit verksam, har konflikten inom högern vuxit. Den stora diskussionen handlar ytterst om huruvida USA är en nation som alla kan bli en del av så länge man tror på den amerikanska revolutionens budskap om liv, frihet och strävan efter lycka eller om nationen är mer än idéer och övertygelser: en specifik plats, på en specifik tid, formad av ett specifikt folk, med en historia, en kultur, och en tro.
Trots den intrakonservativa konflikten finns det inom den breda amerikanska högern en förståelse för att huvudproblemet inte är de egna leden, utan de krafter som vill upplösa nationell identitet och kulturell kontinuitet. För människor som lämnar det Demokratiska partiet eller överger identitetspolitikens mest radikala former finns det ofta en beredskap inom högern att släppa in dem som är sena till festen. Man förstår att alla behövs i det större slaget om nationens själ.
Sverige tycks sakna denna typ av konservativ omsorg. Med Alinias stora följarbas på sociala medier talar han till en växande och ung grupp svenskar som högern behöver för att vinna valet i september, men också för att långsiktigt kunna forma landet kulturellt. Det står fritt att tycka vad man vill om Alinias stora följarskara, men historien lär oss att unga män som brinner för en stabil nationalstat är avgörande för dess långsiktiga överlevnad.
En svensk högerprofil som Arpi borde förstå att det främsta stöd han får i dessa konflikter kommer från den mediala vänstern som ändå aldrig kommer stödja den politiska riktning han vill se vid makten.
Med mindre än 100 dagar kvar till valet har Sverige inte råd att förlora högerväljare på grund av interna prestigeuppgörelser, särskilt inte kring något så i grunden oväsentligt som en persons medverkan i ett, förvisso skattefinansierat, humorprogram.
Henrik Schildt, statsvetare och fri skribent verksam i Sverige och USA
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.