Det är få saker som rör upp människor så mycket som frågan om sex, sexualitet och moralism. Frågornas laddning i Sverige och övriga västvärlden säger något större om vilka vi är och hur vi förstår människan och hennes roll i samhället.
Att låta vuxna människor välja gemål eller sexuell partner ses som en hörnsten i en fungerande demokrati. Lagen som tillåter samkönade äktenskap utgår ifrån individens rätt att fritt välja hur man vill leva sitt liv. Lagen är i sig god, men parallellt med den har samhället ett ansvar för sin egen överlevnad.
Under identitetspolitikens sommardagar mellan 2015-2022 intensifierades attacken mot heteronormativiteten – föreställningen att heterosexuella förhållanden skulle vara normen i samhället.
Heteronormativiteten skulle upplösas och alla relationer förstås som principiellt likvärdiga. Men kan ett samhälle på lång sikt överleva utan normer som uppmuntrar traditionell familjebildning?
Den stora frågan om nationell demografi har vuxit under senare år. Ofta kopplas den till invandringen och frågan om vilka som kommer att befolka Sverige i framtiden. Men samtidigt saknas en större orientering kring hur vi själva ska förhålla oss till familj, barn och äktenskap. Vi säger att vi vill ha färre invandrare och fler svenskar, men vi undviker den svåra frågan: vad är det i vårt eget samhälle som gjort familjebildning så osäker och så uppskjuten?
De långtgående jämställdhetsinitiativen i Sverige möjliggjorde för kvinnor att arbeta på samma villkor som män. Mycket gott har kommit ur detta, men utvecklingen fick också konsekvenser. Barnafödandet sköts upp och gradvis började karriären konkurrera ut familjen som tillvarons centrum. Samtidigt har abortfrågan blivit så känslig att varje försök till bredare diskussion snabbt uppfattas som ett angrepp på kvinnors frihet.
Att uppmuntra kvinnor att skaffa fler barn, eller att socialt upphöja det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna ses ofta som reaktionärt och bryter mot Sveriges hyperjämställda samhällsanda. Svensk konservatism blir samtidigt ofta alltför nostalgisk, där man blickar tillbaka på mitten på förra århundradet som ”det förlorade paradiset”. Men vi kan inte ha en modell av världen som säger att folkhemmet inte ledde till där vi är idag.
I stället behöver vi återupptäcka tankar, tro och föreställningar som gjorde frågan om människan i samhället hanterbar. De länder och grupper som idag lyckas hålla uppe fertiliteten – religiösa samhällsgrupper, Israel och vissa delar av USA – gör det ofta genom starka kulturella och religiösa normer där äktenskap och barn fortfarande ses som en självklar del av det goda livet, snarare än ett rent privat tillval.
Den liberala samhällsmodell vi lever i har betydligt svårare att producera samma normer utan att de uppfattas som tvångsmässiga. Ett liberalt samhälle kan skydda familjen juridiskt, men har betydligt svårare att kulturellt prioritera den framför individens självförverkligande. När alla livsval ska behandlas som likvärdiga blir det också svårt att motivera varför vissa val är viktigare för samhällets fortlevnad än andra.
Genomgående i den västerländska historien har familjen varit den centrala enheten. I Aristoteles Politiken argumenterar han för att familjen är den grundläggande komponenten för en fungerande polis. Romarriket, precis som antikens Grekland, vilade tryggt i föreställningen om att familj och barnafödande inte främst syftade till individuellt självförverkligande, utan till att säkra samhällets långsiktiga hållbarhet.
Med kristendomens ankomst förstärktes detta. Äktenskapet är i den kristna världsordningen så centralt att det ses som ett sakrament. Genom ett heligförklarat äktenskap kunde generationer efter generationer ge liv till de människor som förde samhället vidare.
Men idag orienterar vi oss inte längre efter klassiska dygder eller kristen tro. Samhället förväntas i stället bekräfta varje individs identitet och självförståelse, och personliga livsval eftersom individens passioner ofta premieras framför samhällets långsiktiga ordning. Samtidens debatt kring barn, könsidentitet och sexualitet visar hur laddad frågan har blivit.
Att Sverige låter vuxna, samtyckande människor välja hur man vill leva sitt liv är lika viktigt som självklart. Samtidigt behöver Sverige dra lärdomar från sin djupaste västerländska historia om hur man bäst orienterar sig kring de laddade frågorna om sex, sexualitet, frihet och familj. De exempel som fungerar idag visar att det går att kombinera frihet med starka normer som gör familj och barn till en naturlig del av ett fullgott liv. För ett samhälle som inte längre förstår varför familjen finns kommer till slut inte heller förstå varför det självt ska finnas kvar.
Henrik Schildt, statsvetare och fri skribent verksam i Sverige och USA
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.