Det har länge funnits en olycklig och märklig tendens inom historieforskningen att förneka att nationer och nationalstater är uråldriga företeelser. Istället ska de ha uppfunnits på artonhundratalet. Detta är den ”modernistiska skolan”, och är främst förknippad med historiker som Hans Kohn, Eric Hobsbawm och Ernest Gellner.
Problemet är att detta är felaktigt. Det stämmer att mycket hände med synen på nationer och folks rätt till självbestämmande under 1800-talet, främst drivet av en teknikutveckling (tåg, telegrafer, telefoner, ångfartyg och de fortsatta effekterna av tryckpressen) som gjorde det lättare för folk att kommunicera och känna samhörighet över längre avstånd. Men att nationerna växte sig starkare och viktigare betyder inte att de var nya påfund.
I själva verket är nationer förhistoriska fenomen, på så vis att det redan då fanns stora grupper med gemensamt språk, kultur och politisk medvetenhet. Sådana enheter kräver ingen speciellt avancerad teknologi, och från historisk tid finns det många väldokumenterade exempel på ”stenåldersnationer”, som irokeserna i Nordamerika, Zulufolket i Afrika och diverse nomadfolk i Centralasien.
Men det är inte bara nationer som är gamla, utan även nationalstater. Det äldsta exemplet är faraonernas Egypten för 5000 år sedan. Det finns gott om andra sådana exempel genom historien, som diverse judiska, japanska och kinesiska statsbildningar. I Europa såddes fröna till många av dagens nationalstater redan under tidig medeltid för över tusen år sedan.
Nationer och nationalstater har inte alltid funnits, men de som letar kan hitta dem på alla kontinenter och genom historien. (För den intresserade rekommenderar jag Azar Gats bok med den förklarande titeln Nations: The Long History and Deep Roots of Political Ethnicity and Nationalism).
Det krävs ingen djupare läsning av historiska källor för att finna otaliga exempel på vikten av nationalitet i det förflutna. Det enklaste är att börja med Herodotus, den förste historikern, vars bok ”Historia” givit namn åt forskningsfältet. Herodotus var även vad vi idag skulle kalla etnolog och beskrev många nationer över hela östra Medelhavsvärlden. Hans huvudtema är kampen mellan de fria grekerna och den imperialistiska persernationen.
De historiker som förnekar nationernas gamla historia stöter på djupa problem. Bland annat:
- Om det inte fanns nationer, varför verkar historien fullkomligt packad med sådana? Vi har alla hört talas om folk och folkgrupper som sumerer, egyptier, greker, romare, azteker, mongoler, kineser och svenskar. Ofta har sådana beteckningar använts i hundratals eller tusentals år.
- Om nationer saknade politisk relevans, hur kommer det sig då att imperier och erövrare gjorde sådana ansträngningar för att slå ned dessa? Bland annat genom att förbjuda språk, och seder, och genom folkförflyttningar och folkmord.
- Varför överensstämde politiska statsgränser så ofta med kulturella och språkliga gränser? Varför härskade, säg, kungen av Frankrike främst över fransmän? Och varför känns det så bekant när vi hör sådant som att ”judarna gjorde uppror mot romarna”, eller ”hunnerna invaderade romarriket”?
- Hur förklarar man de ständiga påminnelserna om nationers vikt för människor genom historien? Ofta i form av skryt, hån, och uppmaning till kamp, precis som idag. För att citera den egyptiske prinsen av Thebes när han för mer än tretusen år sedan ledde upproret mot Hyksos-folket: ”Ingen kan vila i frid, plundrade som alla är av asiaternas beskattning […] Jag ska rädda Egypten och kasta ut asiaterna”.
Än idag har den modernistiska tesen ett starkt fäste i universitetsväsendet. Långt starkare än vad dess faktamässiga grund förtjänar. Varför?
Förklaringen, misstänker jag starkt, ligger i att man helt enkelt ogillar nationer och nationalism. Detta leder en vilja att förminska deras närvaro i historien. Ett typiskt exempel på önsketänkande. Det är knappast en slump, som Gat påpekar, att alla den modernistiska skolans grundare drabbades av omvälvningarna i och med andra världskriget. Där har ju nationalismen – snarare än nazismen, imperialismen, rasismen eller kommunismen – fått mycket av skulden. Men än idag är vårt vänsterliberala universitetsetablissemang fientligt inställda mot nationer, nationalstater och nationalism. Det är lätt att vara det när man bor i de trygga, fria och välmående nationalstater som västvärlden består av.
Detta är inte bara en abstrakt akademisk debatt, utan något som fått praktiska konsekvenser. Det är inte svårt att se släktskapet mellan den frivilliga blindheten inför nationer och idén att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur” som historikern Ingrid Lomfors uttryckte det för att försvara massinvandringen. Om det inte finns några nationalstater så finns det ju heller inget behov att värna dem.
Det akademiska motståndet mot nationers, nationalstaters och nationalismens inflytande är ett rent faktafel. Ett mycket allvarligt sådant, då det inte bara är ett uppenbart fel utan även ett fel med allvarliga konsekvenser för vår förståelse för vår historia och nutid. Felet avslöjar också den korruption och ideologiska förblindning som finns inom akademin.
Jakob Sjölander
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.