Jakob Sjölander: Heidenstams sanna sagor

Vikingarna, Erik Segersäll och Styrbjörn Starke, Birger Jarl och folkungarna, Nyköpings gästabud, Engelbrekt, Sturarna, Stockholms blodbad, Gustav Vasa i dalarna, Erik XIV:s ärtsoppa, Breitenfeld och Lützen, Drottning Kristinas omvändelse, Tåget över Bält, Snapphanarna, karolinerna, Poltava, kalabaliken vid Bender, Frihetstiden, maskeradbalen på operan och Sveaborg. Sveriges historia brister inte när det gäller dramatik. Någon som tar fasta på detta är Verner von Heidenstam i Svenskarna och deras hövdingar.

Eller snarare ”tog” fasta på det. För Heidenstam dog 1940, och de två volymerna kom ut 1908 och 1910. Trots att von Heidenstam fick nobelpriset i litteratur år 1916 så har han idag få efterföljare. Svenskarna och deras hövdingar var tänkt som en historisk motsvarighet till Selma Lagerlöfs Nils Holgersons underbara resa genom Sverige, alltså en lärobok för folkskolan, men den fick aldrig samma status. Kanske av förklarliga skäl – Nils Holgerson är helt enkelt en bättre bok. Men att vara sämre än Nils Holgerson är ingen skam – och Svenskarna och deras hövdingar innehåller en typ av otidsenliga sanningar vi verkligen behöver idag.  

Idag är Svenskarna och deras hövdingar sällan läst, som det mesta Heidenstam skrev. Verkets otidsenlighet syns i titeln – det är det svenska folkets historia, samt våra ”hövdingars”. Verket är nationalistiskt och fokuserar på ”Stora män” – vilket allmänt anses både vetenskapligt och politiskt suspekt.  

Det är tveksamt om verket kan räknas som historieskrivning överhuvudtaget. Snarare är det ett försök till mytbildning. Detta är inget Heidenstam döljer. Berättelsen tar avstamp i förhistorisk (förmänsklig?) tid, med berättelsen om Ura-Kaipa och Karilas, som helt klart är von Heidenstams egna uppfinningar. Men även senare är det tydligt att Heidenstam knappast kan ha vetat vad Magnus Ladulås sa till sina söner, eller vad en enskild karolin tänkte vid Bender. Han har inget emot att återge sådana skrönor som Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och han dröjer länge kvar vid de mustiga vikingarna.     

Detta ställer frågan – får man skriva så här? Det är ju inte strikt sant! För att bryta ned frågan så kan jag säga att ja, man får skriva så här. Vi har ju yttrandefrihet. Men bör man? Även där svarar jag ”ja”. För det första så döljer inte von Heidenstam på något sätt att det är fiktion han beskriver, lika lite som Selma Lagerlöf försökte lura i skolbarnen att tro på pysslingar, talande gäss eller att svartråttorna krigade med brunråttorna i Glimmingehus.

Dagens pedagoger har mycket att lära av Heidenstam. Svenskarna och deras hövdingar var menad för skolelever, och nog slår den mer konventionella läroböcker med hästlängder. Eleverna kanske till och med kommer ihåg något av vad de läst. Eller – ännu bättre – blir så intresserade att de forskar vidare på egen hand!

Det är ironiskt att många hobbypedagoger talar om hur viktigt det är att göra skolarbete roligt, men missar alla tillfällen att faktiskt göra det. Detta gäller särskilt historieämnet, där möjligheterna att göra lärandet roligt är enorma. Istället så gör man sitt bästa för att undvika det roliga – ”kungar och krig” – för att istället fokusera på, säg, behandlingen av kvinnorna i linvävningsindustrin i Säffle på 1860-talet. Politiskt korrekt historieskrivning är tråkig. Och som Heidenstam visar, politiskt inkorrekt historieskrivning är rolig. Det är kanske just dess rolighet som gör den politiskt inkorrekt.

Vi lever i en tid som våldfört sig på sanningsbegreppet, och borde därmed vara försiktiga med att anklaga Heidenstam för att tumma på sanningen. Nog har han sina idéer – som att Sverige är ett land och svenskarna ett folk värda att försvaras – men dessa ideal är knappast mer förvridna än, säg, marxistisk eller feministisk historieskrivning. Historien är stor, och man kan vrida och vända på den. Heidenstams vändning är idag en vändning vi behöver. Och nog tror jag att Heidenstam ofta kommer närmare sanningen med sina sagor än vad akademiker gör med sina teorier.

Heidenstams nationalism är viktigare än någonsin tidigare just eftersom den inte längre är självklar. När han levde och skrev var den svenska nationen ohotad och självklar. Han sparkade in en öppen dörr. Men in genom denna öppna dörr strömmade miljoner invandrare in. Vi står nu inför enorma integrations- och assimilationsutmaningar. Utmaningen gäller även de många svenskar vars förfäder bott här sedan Ura-Kaipas dagar, men som nu inte ser något värde i Sverige och svensk kultur.

För att försvara Sverige måste vi förklara varför vårt land är värt att försvaras. Vi måste förstå vilka vi är, och varifrån vi kommer. Men ännu viktigare är att förklara varför detta är viktiga frågor. Om vi inte finner svar kan det visa sig att vi är inne på den svenska sagans sista kapitel. Detta vore ett tragiskt och patetiskt hån mot de förfäder vars saga Verner von Heidenstam berättat med sådan kraft.

Jakob Sjölander