Krigskonst i Charkiv

Det var sista natten i Charkiv, och tåget skulle snart gå. Vi hade egentligen inte tid, men guiden insisterade på att visa oss något sorts ”museum”. Hon struntade glatt i våra protester och svängde in på en grusväg i ett industriområde. Vår ukrainska och hennes engelska var för dålig för någon diskussion.

Det enda ljuset kom från bilens strålkastare. Snart uppenbarade sig ett pansarskyttefordon i ljuskäglan. Totalförstörd. Och så en till, och så ännu en. Guiden hade tagit oss till en kyrkogård för ryskt militärmateriel. Det låg kringstrött som stupade urtidsdjur, täckte av blodliknande rost.

Jag och Tage Perntz (som precis donerat sin egeninköpta brandbil till Charkivs brandförsvar) steg ur bilen. Snart därefter anlände även Björn Elfving och Roger ”Salle” Sahlström från Epoch Times. Vi steg ut i mörkret.

Platsen lystes bara upp av bilarnas helljus, våra mobiltelefoners ficklampsfunktioner samt en lite kraftigare strålkastare guiden tagit med. Så långt ögat kunde se – vilket inte var så långt – låg utbrända vrak, ryska pansarvagnar, pansarskyttefordon och trupptransportfordon. Mörkret bidrog till stämningen, och skuggorna var långa. Lamporna både lyste upp och bländade. Mina kamrater förvandlas till skuggor när de rörde sig.

Fordonen var totalförstörda – och deras eventuella besättningar. I vissa fall kunde man kliva rätt in i stridsvagnarna om man bara böjde på ryggen.  

Tage Perntz, som spenderat lumpen i stridsvagn, pekade på en bokstavligt talat halverad sådan och förklarade att dess ammunitionsförråd måste ha antänts. Jag gick fram och noterade att pansarskalet fortfarande var brett som min hand, men att kraften från explosionen nu hade lämnat märkliga räfflor i plåten. Det var som om en jätte rivit ett godispapper itu.  

Jag vandrade runt, och fann en människoliknande skepnad fastbunden vid en av pansarvagnarna. Ett ögonblick trodde jag att någon lämnat kvar en kropp. Det visade sig vara en skyltdocka – iförd rysk militäruniform med kulhål i. Dess ursprunglige ägare saknade den knappast.  

Snart såg jag fler dockor. En var bunden vid ett förstört stridsfordon lastat med tv-apparater, mikrovågsugnar och vitvaror. Dessa måste ha satts dit i efterhand, då de var i mycket bättre skick än fordonet. De var en påminnelse om den plundring ryska trupper gjort sig skyldiga till i Ukraina. Nu var den närmaste ryssen cirka två mil bort och kunde inte se konstverket, men det var en tydlig varning om vad ukrainarna ansåg om att låna saker utan lov eller avsikt att lämna tillbaka.

Jag steg in genom hålet i en pansarvagn och hävde mig upp genom hålet där kanontornet suttit. De rostskrovliga stålskeletten gav bra fäste för skorna. Det fanns dock gott om vassa kanter. Fordonet hade täckts av nog med blod när det begav sig, så jag var försiktig.

Pansarvagnarna hade inte förstörts på platsen, det var tydligt. Mestadels hade de dumpats slumpmässigt, men det fanns även konstverk. Bland annat en tronstol bestående av raketer. Någon hade målat dit en vapensköld där en helstekt kyckling hade ersatt den ryska örnen. Jag testsatt. Inte vidare bekvämt.

Snart kom vi till ett område där missiler, raketer och granater hade samlats. De var kastade huller om buller, samtliga rödrostiga. Vissa rymdes i min hand, ett fåtal kunde jag knappt få armarna runt.  

Det krasade på marken. Jag böjde mig ned och såg att jag stod på patronhylsor. Marken var täckt av ett generöst lager.

Vi undrade vad detta var. De ukrainska guiderna kunde inte förklara. Det fanns inga skyltar eller personer att fråga på plats. Med en del internetsnokande hittade jag ett instagramkonto med bilder från platsen. Kontot tillhör ”shchodennyky_viyny”, vilket Google translate informerar mig betyder ”krigsdagbok”. Det är ett konstprojekt för att berätta historien om kriget i Charkiv, bland annat med denna utställning av ”ork-troféer”.

Det var en speciell upplevelse att se detta improviserade krigsmonument, och vi tackade guiden för att hon insisterat på att ta oss dit. Det illustrerade krigets monstruösa natur. Vad är drakar och dinosaurier mot de pansarvagnsmonster vi själva skapat? Nu var det ändå bara vrak kvar av vad som en gång satte skräck i det ryska imperiets fiender. Det fanns inga stängsel eller vakter – monstermaskinerna som kostat ryska skattebetalare miljoner hade förvandlats till skrot som det inte ens var värt ansträngningen att stjäla.  

Senare besökte jag en liknande utställning i Kiev. Läget var vackrare – vid Sankt Mikaelskatedralen, riven av kommunisterna men återuppbyggd år 2001. Trots skönheten och solljuset så hade utställningen inte alls samma effekt. Kanske just på grund av skönheten och solljuset.

I Kiev fanns det skyltar som förbjöd en att klättra på vraken. Nog är jag barnslig, men där försvann mycket av värdet för mig. För vad kan vara mer poetiskt att förvandla dödsmaskiner till en lekplats?

Jakob Sjölander