Undvik ord som ”kvinnligt könsorgan” och ”manligt könsorgan”! Säg inte ”mamma” eller ”pappa” utan ”förälder”. Hänvisa inte till barn som ”pojke” eller ”flicka” eller som ”son” eller ”dotter”. Säg inte ”mina damer och herrar” utan ”kära allesammans”. Undvik könat språk som ”kvinnlig” eller ”manlig kollega”. Använd hellre efternamn än förnamn eftersom efternamn är könsneutrala. Och slutligen: rapportera genast till ”ledningen” om en kollega inte följer direktiven ovan!
Låter det som något taget ur George Orwells 1984? Eller kanske som en twistad version av Margaret Atwoods Tjänarinnans bekännelser? Ja, kanske det. Men detta är faktiskt norska direktoratet för barn, ungdom och familjs (Bufdir) direktiv om hur deras personal förväntas kommunicera i offentliga verksamheter.
Bufdir leder bland annat myndigheten ”Bufetat” som ansvarar för den statliga barn- och familjevården i Norge. Huvuduppgifterna innefattar allt från barnomsorg till familjerådgivning, jämställdhet och våld i nära relationer.
På uppdrag av departementet ska myndigheten hantera ärenden som rör barnlagen, äktenskapslagen och bevarande av mångfald. En mångfald man alltså tror sig uppnå och bevara genom att totalt osynliggöra de mycket grundläggande substantiv som majoriteten av alla kvinnor, män, pojkar, flickor, mammor, pappor, söner och döttrar i familjer och äktenskap identifierar sig med.
Om det inte vore för allvaret i situationen skulle man kunna tro att det hela rörde sig om en Norge-historia: ”Hur många norrmän krävs det för att driva direktoratet för barn, ungdom och familj? Inga, för där finns bara norrhen”.
Men det är faktiskt allvar.
Direktivet, som är en logisk följd av den politik som bedrivs av socialdemokratiska Arbeiderpartiet, är både förminskande och exkluderande. Det varken bevarar eller skapar mångfald. Ty en man är en man är en man. Och en kvinna är en kvinna är en kvinna.
Skulle jag förklara för mina barn att man inte får kalla dem pojke eller flicka skulle de tycka jag vore dum i huvudet. För om någon blir kränkt eller känner sig exkluderad på grund av ett pronomen eller substantiv som relaterar till deras biologiska kön, är det inte samhällets uppgift att bejaka den känslan, utan tvärtom att stå upp för det som är rätt och riktigt. Och rätt och riktigt är faktiskt att kalla mammor för mammor, kvinnor för kvinnor och döttrar för döttrar.
Att exkludera den stora majoriteten människor från det språk som används i offentliga verksamheter är att förminska och förneka folkflertalets rätt till sin biologiska identitet.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.