En minnets fjärran vårdag genomfar mitt inre. Påskliljor prunkade i rabatten. Friska vårvindar drog över de nyplöjda åkrarna där tranor spatserade. Gräset var fortfarande torrt och tovigt från vinterns täcke. Fåglarna sjöng som aldrig förr.
Nervositeten gick att ta på. Spänningen låg i luften. Jag hade pappas snusnäsduk runt huvudet och ett blommigt förkläde runt midjan. Fräknar och röda kinder målade med vattenfärg. Snart skulle vi åka!
I förklädets ficka fingrade jag otåligt på de godisfyllda, väl vikta, påskbreven. Det var påskafton och jag hade genomgått en metamorfos till påskkärring. Det hände varje påsk. Det hade hänt min mamma med när hon var barn. Och, jag visste det inte då, men även mina barn skulle i en avlägsen framtid, en dag om året, kläs till påskkärringar med godisfyllda påskbrev i sina fickor. Påskbrev redo att kastas in hos vänner och bekanta under det att man vrålskrek GLAD PÅSK och sedan sprang så fort man kunde!
Det var troligen under tidigt 1800-tal som seden att klä ut sig till påskkärringar blev populär bland ungdomar i Sverige. Mestadels förekom traditionen i västra och södra Sverige, men den finns dokumenterad även på Gotland och i de svensktalande delarna av Finland.
Fram till tidigt 1900-tal var det organiserade påskfirandet i offentligheten främst en ungdomstradition och förknippad med både fylla, bus och ibland till och med upplopp. Man skrämde grannar, utförde rackartyg och tävlade om vem som hade den största påskbrasan. Idag är det i stället yngre barn som klär ut sig och som under relativt lugna former delar ut teckningar eller tigger om godis – även om påskbraskriget tycks leva vidare i Göteborgs norra skärgård.
Traditionen att klä ut sig till påskkärring har sitt ursprung i 1600-talets blodiga häxprocesser. Under häxförföljelserna trodde man att häxorna flög till Blåkulla på skärtorsdagen. Där festade de och ”bolade” med djävulen. Skärtorsdagen var ju även den dag då Judas förrådde Jesus, och därmed en natt då onda krafter ansågs vara i rörelse.
Natten till skärtorsdagen kallades för ”häxornas natt” och för att skydda sig från häxor och andra onda väsen som var ute och reste under påsken tände man eldar och sköt skott och smällare. På många platser i Västsverige är påskbrasor fortfarande vanligare än valborgsbrasor.
Föreställningarna om häxornas resor till Blåkulla på skärtorsdagen och påskafton levde kvar i sägnerna. Från tidigt 1900-tal finns en stor mängd sägner om påskhäxor och deras upptåg under påskhelgen nedtecknade.
En stor del av dem är typiska vandringssägner, det vill säga sägner som berättats på liknande sätt på många olika platser i Sverige. En sådan är sägnen om västgöten som besökte en kvinna på skärtorsdagen. Västgöten såg hur kvinnan smörjde sin sopkvast med något ur sitt smörjehorn medan hon läste: ”Här upp och här ut och till helvetets knut!” och vips hade hon flugit iväg på kvasten. Men västgöten som också ville flyga kom inte ihåg hela ramsan och sa istället enbart: ”Här upp och här ner!” med resultatet att han fick flyga upp och ner i skorstenen hela påskhelgen.
Så illa kan det gå om man inte har koll på seder och bruk! Glad påsk!
Linnea Klingström