De två vanligaste kommentarerna jag får från vänsterhåll på mina krönikor är att jag är ”obildad” och att jag är en ”svärjevän”. Jag identifierar mig inte vare sig det ena eller det andra, men jag blir inte sårad av att kallas för det heller. Jag skäms inte för den jag är. Jag pratar dalsländska, gillar gamla bilar och älskar mitt hemland. Framstår jag som obildad och svärjevän för det får det väl vara så. Det kunde varit värre. Jag kunde ju ha varit en folkföraktande kulturjournalist!
I kulturjournalisternas ögon verkar nämligen social status mätas i hur snabbt du kan radera din dialekt, hur politiskt korrekt din transportmetod är, och vilka skor du har på fötterna. Det låter löjligt, men jag skojar inte. Kulturvänstern lever i de ängsliga blickarnas diktatur.
Häromdagen skrev kulturchefen Victor Malm en text på Expressen om sin språkliga klassresa. Han hade insett att han slipat bort sin nordostskånska och börjat låta som ”en jävla stockholmare”. Att läsa August Strindberg på Kristianstadsdialekt gick helt enkelt inte i de akademiska rummen i Lund eller på redaktionerna i Stockholm. Dialekten blev en skamfläck som behövde tvättas bort för att Victor skulle få tillträde till de fina kulturrummen. Man kan ju inte låta som en bonnig, obildad, svärjevän!
Men det slutar inte vid hur vi pratar. Ängsligheten har rullat vidare ut på asfalten.
Kulturskribenten Björn Werner deklarerade nyligen i Svenska Dagbladet att han har slutat åka elsparkcykel. Visst spelade skaderisken och stadsförfiningen in, men det fanns en annan, mer djupliggande moralisk konflikt. Voi-grundaren Fredrik Hjelm hade nämligen uttryckt i en intervju att Sverigedemokraterna haft rätt om migrationen.
Plötsligt blev en snabb rullning från Slussen en ideologisk krigszon för Björn. Att scanna en QR-kod på en skoter blev i hans ögon detsamma som att skriva under ett politiskt manifest. Han kan alltså inte längre ta sig från punkt A till punkt B utan att först göra en mikroanalys av ett riskkapitalistiskt åsiktspaket. Gud förbjude om någon tror att man är en sån där obildad, svärjevän!
Och mitt i denna neurotiska jakt på den perfekta vänsterkulturella ytan hittar vi Cissi Wallin på Instagram. I ett av sina klassiska utbrott riktar hon som vanligt blicken nedåt – denna gång mot folks fötter. I ett inlägg om någon ”obildad” (givetvis) dokusåpakändis konstaterar hon att dennes typiske anhängare både ”är SD”, ”bär foppatofflor” och ”inte har läst en bok i sitt liv”. Det sedvanliga epitetet alltså, när kulturvänstern vill klanka ner på vanligt folk.
För det är ju givetvis bara vanligt folk som lufsar runt i foppatofflor. Plasttoffeln, detta ultimata bevis på att man har slutat bry sig om innerstadens estetiska krav och istället valt ren och skär bekvämlighet, blir i Cissis universum ännu en politisk markör. Foppatoffeln är den definitiva antitesen till det finkulturella, urbana livet. Den är ett tecken på att man inte bryr sig om vad andra tycker, och ingenting provocerar väl den mediala vänstereliten mer än någon som vägrar spela med i deras spel.
Bilden blir med ens tydlig. Allt är egentligen ganska enkelt: vill du vara med i gänget ska du prata med den rätta, utslätade rikssvenskan, som Victor. Du ska bojkotta rätt fortskaffningsmedel baserat på tech-miljardärers flyktiga uttalanden, som Björn. Och du bör hålla dina fötter instängda i dyra designskor, som Cissi. Gör du inte det kan någon tro att du är en obildad svärjevän! Och det är det värsta man kan vara, tycker kulturvänstern.
Seriöst hörrni, fäll ner pungen och landa. Låt den sanna revolutionen år 2026 bli att våga tala på er egen unika dialekt, ta den transport som är smidigast, och göra det i ett par riktigt bekväma skor. Oavsett hur bildad du är eller vad du röstar på. Jag lovar – allt blir enklare då.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.