Linnea Klingström: Jag grät när de sågade ner det gamla vårdträdet

Jag grät när de sågade ner det gamla vårdträdet. Jag ville krama om det, lägga kinden mot dess bark som jag gjort så många gånger i mitt liv för att få tröst. Kanske till och med klättra upp i de döda grenarna en sista gång. Men det var för sent. 

Hängasken var lika gammal som huset. I över hundrafemtio år hade den stått mitt på gårdsplanen och blickat ut över sjön åt ena hållet och gårdens hus åt andra. Under dess lövverk, som i sina glansdagar nådde ända ner till marken, hade människor i flera generationer suttit på tunga gjutjärnsbänkar och träsoffor. Skymda av bladens skugga hade de delat hemligheter, bekymmer och kanske kyssar. I askens krumbuktande grenverk hade jag, liksom många andra barn innan mig, klättrat högt, högt upp. Det hände att jag kastade ner fröklasar på folk som gick förbi. När jag fyllde fem år byggde min pappa en trägunga av en lustigt formad gren. Han fäste den i trädet med tjockt blått rep. I skydd av löven kunde ingen se mig när jag och trädraken gav oss iväg på timslånga äventyr i lövgrönskan. I drakens sträva barkskinn ristade jag in mitt namn. Trädet skulle alltid minnas mig. 

Ett gammalt träd är ett kulturminne vars historia inte är nedtecknad. Men dess historia är skriven i stam och grenverk. Träden bär på minnen och berättelser som kan vara svårformulerade eller oåtkomliga för den enskilda människan, men som just därför gör dem till så viktiga symboler för vår gemensamma historia. 

Ett exempel på detta är den kollektiva sorgen och ilskan efter att Sycamore Gap-trädet i Northhumberlands nationalpark höggs ner för nästan exakt två år sedan. Trädet stod intill världsarvet Hadrianus mur nära den skotska gränsen och var känt i populärkulturen främst från filmen ”Robin Hood. Prince of thives” från 1991. När två män en stormig septembernatt gav sig ut och, rejält berusade, högg ner trädet, väckte det en otrolig sorg och ilska i England. 

I juli i år dömdes de två männen till fyra års fängelse vardera. Att medvetet förstöra gemensamma kulturminnen borde givetvis straffas hårt, men alla höll inte med om det. Dagens Nyheters Sandra Stiskalo frågade sig: ”kan en nations självkänsla sitta i ett träd?” Flummigt i så fall, tyckte hon, och menade att domen vittnade om ett frustrerat land i ”desperat behov av riktning” och en ”längtan tillbaka till fornstora dagar”. 

Flummigt eller ej, så vittnar Stiskalos uttalande på en oförmåga att förstå sakers värde. Det vittnar också om en bristande empati, något som tyvärr är typiskt för vissa progressiva. Fyra års fängelse för att oåterkalleligen förstöra en nationalklenod är ett lågt straff.

När hängasken på mina föräldrars gård sågades ner grät jag inte bara över ett träd. Jag grät över allt som trädet stod för: min barndoms somrar, en drakgunga varsamt slipad av en pappas händer, en gårds historia och inte minst generationers livsöden vars minnen fanns lagrade i vårdträdets stam och grenverk.  

Att inte förstå sorgen efter ett träd som Sycamore Gap eller vilket annat betydelsefullt träd som helst är att inte förstå kultur. Den som inte inser värdet i det symboliska, det sentimentala, det gemensamma, är inte progressiv, utan rotlös. Vår kultur och vårt samhälle hålls samman av just gemensamma symboler, kollektiva minnen och platsknutna känslor. Den som inte förstår varför ett träd kan väcka känslor, förstår inte heller vad som får ett samhälle att hålla ihop. Eller för den delen, falla isär.

Om du inte tror mig. Slå dig ner under ett gammalt träd, blunda och lyssna: lövsuset är som ljudet av oräkneliga viskningar ur tidens flykt. Så varför inte stanna upp ett ögonblick och bara lyssna.