Dörren till barnakuten på ett av de större sjukhusen i Göteborg är låst. Tydligen måste man ringa på en klocka. Min man hinner mumla något om gängkriminalitet och rånrisk innan låset klickar till och dörren öppnas. Jag har alltid föreställt mig hur man rusar in med sitt barn i famnen och genast får hjälp av blåklädda läkare, men så går det inte till i verkligheten. Vi hänvisas till ett bord med blanketter där vi ska fylla i barnets namn och kontaktuppgifter.
Efter vad som känns som en evighet får vi hjälp av en kvinna i svart hijab och abaya (hon har en sjukhusblå skjorta ovanpå). Eftersom mitt språköra är dåligt även utan stresspåslag tar min man över samtalet. Vår son får en värktablett och ett glas röd saft att svälja ner med. Han är matt av smärta men ler ändå mot en slöjbeklädd flicka med en hemsk hosta. Jag drar diskret upp tröjans krage för att inte bli smittad.
Vi skickas vidare till barnröntgen. Min man behöver parkera bilen så jag och sonen lämnas ensamma i väntrummet. Eller, inte ensamma, det är fullproppat med föräldrar vars barn brutit armar och ben. Man hade kunnat tro att vi skulle titta på varandra i samförstånd, nicka medlidande och säga till varandra att barn är barn. Men ingen tittar på mig. Männen vänder artigt ner blickarna, kvinnornas ögon är dolda bakom slöjor.
Vårdpersonalen och de andra i väntrummet pratar med varandra på ett språk jag inte behärskar. Jag gissar på somaliska, men mitt språköra är som sagt inget att skryta med. De skrattar i samförstånd. Jag önskar att jag förstod, jag behöver också skratta. Kvinnan i receptionen petar in en hårlock som smitit utanför hennes löst knutna hijab. De andra kvinnorna i väntrummet är mer konservativt klädda, deras kläder avslöjar varken former eller hårfärger.
Jag känner mig plötsligt naken. Jag drar i tröjan, den sitter för tight, jag är inte klädd för en dag på akuten. Är man någonsin det, undrar jag och sneglar på en kvinna i svart niqab. Hon tittar inte tillbaka.
Det är som om jag inte finns, som om de inte får se på mig. Får de det förresten? Finns jag i deras ögon? Jag känner mig osynlig, trots att jag vet att jag sticker ut i väntrummet. Någon ropar min sons namn. Det är hans tur att röntgas. Röntgenläkaren är fantastisk. Hennes hijab är turkos som havet, men jag förstår inte riktigt vad hon säger.
Det är fullt på barnsjukhuset så vi skickas till närmsta vårdcentral för att få röntgenresultatet. Min man letar fortfarande efter en parkeringsplats. Nu börjar jag ångra att jag inte tog med mig en schal. Eller en mössa. Någonting för att täcka mitt hår och den där tighta, urtvättade, lite för urringade tröjan som jag egentligen bara har på mig hemma. Jag försöker sjunka ihop, bli liten. Läser en saga för min son.
Till sist får vi träffa läkaren. Hon bär givetvis hijab, men har i alla fall vikt upp ärmarna på sin pastellgröna skjorta. Röntgen visar att sonens arm är bruten rakt av och behöver gipsas.
Sjuksköterskan är mjuk i rösten och vänlig i blicken. Hennes hijab avslöjar ingen hårfärg men hon har gröna ögon och långa mörka ögonfransar. Hon har en traineesjuksköterska med sig som får titta på när hon lägger på gipset. Hennes hijab är ljusbrun, eller kanske vit. Min son får välja färg och mönster på gipsbandaget. Han väljer blått.
När vi är klara har min man precis hittat en parkeringsplats. I bilen hem brister jag ut i gråt. Anspänningen, stressen, oron över min son, allt rinner över. Och kanske mest av allt, känslan av att inte längre höra hit, att inte känna sig hemma, att vara annorlunda.
Genom tårarna upptäcker jag att jag har något i handen. Det är min sons halsband med ett kors. Tog jag av honom det när han skulle röntgas? Eller i vårdcentralens väntrum? Jag minns inte längre. Kanske var det en svensk, kristen, mammas desperata försök att smälta in på ett svenskt sjukhus år 2025?
Linnea Klingström
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.