Michael Diamant: Ful arkitektur är inte “utmanande” utan nedbrytande

I en nyligen publicerad ledare i centerpartistiskt hållna Östersunds-Posten uttrycker tidningens politiske redaktör Marcus Åsling en önskan om att Östersund också borde ha utmanande arkitektur.

Åsling erbjuder sina prenumeranter en tröttsam läsning som tyvärr får mig att tänka på George Orwells bok 1984. Med citat såsom “krig är fred”, “frihet är slaveri” och “okunnighet är styrka” ville Orwell påvisa hur maktmaskineriet ändrade betydelsen av ord så att de kom att antyda motsatsen av vad de vanligtvis betyder.

För vad menas idag med “utmanande arkitektur”? Vem ska utmana vad? Och vad är på riktigt utmanande i det Sverige vi lever i idag? Den arkitektur som Åsling avser älskas ju av det modernistiska arkitekturetablissemanget och vi ser den tyvärr överallt i våra städer. Om även Östersund skulle få ett av Gert Wingårdh gestaltat magplask såsom Örnsköldsvik, något Åsling uttryckligen önskar, skulle det hyllas av kultursidorna över hela landet.

Nej, de som Åsling avser utmana är vanliga människor som bara vill ha en vacker och trivsam livsmiljö. Dessa ska återigen köras över av “modiga” politiker och påtvingas rena galenskaper. Men detta har ju redan gjorts i decennier och är exakt det vi förväntar oss av politiker och arkitekter.  Ord som “modig” och “utmanande” har alltså fått annan innebörd idag än vad de brukade ha. Orden betyder kort och gott att någon ska gå stora byggbolags och “stjärnarkitekters” ärenden.

Detta blir extra tydligt när Åsling, trots att han påpekar att bygget blev fult och inte passade in i den omgivande miljön, lyfter fram Fagerstaskrapan i Östersund som exempel på spännande arkitektur. Tydligen klagar inte människor i Östersund över bygget länge. Men det beror antagligen på att de tyvärr blivit likgiltiga och upplever att de inte kan göra något åt eländet. 

Så vad är då meningen med att bryta ned människors motståndsvilja mot en förfulad stadsbild? Jo, förklarar Åsling, det handlar om befolkningstillväxt. Östersund behöver tydligen växa. Vi får inte veta varför så vi får anta att växandet har ett egenvärde. Inte ett ord om att göra staden bättre för de som redan bor där utan staden ska bara bli större, kosta vad det kosta vill. Om Östersund inte går med på det hoppas skribenten istället på att Åre ska vilja förstöra sig självt.

Tyvärr är de åsikter som Åsling uttrycker allt för vanliga i svensk main stream media. Med hjälp av media och kulturetablissemanget skapas “sanningar” om arkitektur och stadsbyggnad som alltför många politiker godtar som sådana vilket sedan får ödesdigra konsekvenser. För när byggbolaget fått smälla upp sitt “landmärke” och en kulturkrönika skrivits som hyllar det “mod” med vilket eländet uppförts, står sedan vanliga människor där med en tristare vardagsmiljö. En vardagsmiljö de tvingas bli likgiltiga till då det inte är sunt att vara upprörd varje dag.

Arkitekturupproret, där undertecknad själv är engagerad, och de politiker som stödjer vår rörelse vill istället se tillväxt bara om det blir bättre för de som redan bor där. En ort är dessutom en helhetsmiljö. Ingen enskild byggnad kommer att sätta någon ort runt om i Sverige på den så kallade kartan. Det sistnämnda är dessutom relativt oviktigt då vi bygger för de som bor på orten och inte för utomstående kulturjournalister.

Vad besökare och näringsliv vill ha är dock glasklart och inte är det modernistiska höghus eller knasiga huskroppar. Det sundaste ekonomiska beslutet är istället att bygga klassiskt vackert enligt forskningen och ha ett helhetstänk kring den byggda miljön. Detta bidrar även till att hålla stadskärnan vid liv då vacker arkitektur är det enda som kan locka besökare och konkurrera med näthandeln.

Så bygg för all del, men låt varje nybygge göra platsen lite trivsammare och lite bättre. Och låt personer som Östersunds-Postens politiska redaktör Marcus Åsling leka med klossar hemma och inte i stadsbilden.

Michael Diamant är en av flera talespersoner för Arkitekturupproret och har i flera år opinionsbildat för en återgång till en vackrare och mer människovänlig arkitektur.