Michael Diamant: Hur Skönhetsrådet banat vägen för förstörelsen av Stockholm

En av de mest utmärkande sakerna med modernistarkitetker är att de alltid vill tvinga in sina fula skapelser där alla kan se dem. Det spelar ingen roll att det finns massor av plats på annat håll, de måste förstöra de få kvarvarande klassiska miljöer vi har kvar i Sverige.

Likt 1984 vill de inte att vi ska kunna föreställa oss hur vacker och harmonisk stadsbilden var innan modernismen och i mångt och mycket har de lyckats. I en gradvis eroderad byggd miljö blir det hela tiden lättare och lättare att få igenom det ena fulbygget efter det andra eftersom ingen bryr sig längre att kämpa emot.  

Ett första led i detta var att kapa institutionerna. Över hela landet finns det lokala organisationer som ska värna vår gemensamma byggda miljö som nu blivit predikare av postmodernistisk sörja där det inte längre finns något vackert eller fult.

Ett lysande exempel är Stockholms skönhetsråd som idag har mer än 100 år på nacken. Detta 13-hövdade kommunala organ blev redan på 1950-talet kapat och har sedan dess varit en fars utan like. Fast rådet har som uppdrag att värna kulturhistoriskt värdefulla stadsmiljöer och och alla de skönhetsvärden det klassiska Stockholm är känt för har medlemmarna varit några av stadens värsta marodörer. Exempelvis ritade arkitekten Paul Hedquist den både fula och stadsbildsskadande skatteskrapan allt medan han satt som medlem. En byggnad som bryter mot allt vad rådet säger sig kämpa för. 

I mer modern tid har rådet stoltserat och uppmuntrat (!) till byggande av de trista höghus som finns i Kista norr om Stockholm. Till inspiration hänvisade rådet till La Defence i Paris, kanske ett av de mest profilerade 1960-talsområden och ökänt för sin sterilitet. Precis som La Defence råder idag massflykt av företag från Kista. För varför ska hett efterfrågade IT-tekniker åka ut till en själlös modernistdystopi när den klassiska innerstaden har allt en kan önska? En del vill hävda att det är kriminaliteten som får företagen att lämna men ingen frågar sig varför området inte lyfts trots en 20 årig IT-boom? Varför gentrifieras klassiska Aspudden eller Majorna men inte modernistiska Kista? 

Den som väntar någon avbön från rådet efter alla misslyckanden de pläderat för genom åren kommer tyvärr få vänta länge. Rådets nuvarande ordförande heter nämligen Inga Varg från Varg arkitekter. Arkitektfirman gestaltar betongmodernism som får en att tro att ingenting hänt sedan 1975 och ingen skillnad görs ens mellan bostäder och kontor. Allt går att stöpa i betong. 

Vid sin sida har hon vice ordförande Katarina Borg som har en bakgrund hos det statliga forskningsinstitutet RISE där hon fokuserat på “hållbar stadsutveckling” och “samhällsomställning” eller på lekmansvenska rent nonsens. Eller vad sägs om den av Avesta kommun beställda rapporten “Minskad konsumtionsbaserad klimatpåverkan och jämlika livsvillkor” där vi lär oss att rika orsakar mer klimatpåverkan än fattiga och att kommunen ska förmå dem att sluta med detta genom bland annat fler “mötesplatser”. Hur många miljoner skattebetalarna i Avesta fått punga ut förtäljer inte rapporten. 

Sist men inte minst av de mer profilerade på Skönhetsrådet är sekreterare Henrik Nerlund vars uppgift likt Bagdad Bob är att förvrida verkligheten när rådet godkänner det ena monsterbygget efter det andra. Ett 100 m högt torn i Värtahamnen i rostigt cornerstål blir något som “Rådet uppskattar såväl placering som utförande med en artikulerad arkitektur”. Precis som de utskällda Norra tornen i Hagastan som rådet också uppskattar kan tilläggas. 

I ett av de mer uppmärksammade fall där rådet uttryckte sig negativt till ny arkitektur rörde det ny lådbebyggelse vid Münchenbryggeriet på Södermalm. Inte ett ord nämndes dock om varken skönhet eller fulhet utan rådet ville istället betona att “bergsbranten måste i alla lägen värnas”, som om det var huvudsaken i den kritik som framförts gentemot bygget. 

Går det då att reformera Skönhetsrådet så att det faktiskt uppfyller det som det var tänkt för? Ja det är faktiskt enklare än vad kan tros. Då rådet är politiskt tillsatt är det enda som krävs att de styrande politikerna i Stockholm faktiskt vågar tillsätta klassiska arkitekter och konstnärer. De kanske får kulturjournalisterna och arkitektkåren emot sig, men de vinner Stockholmarnas hjärtan och det borde vara deras prio.