“Fänaden dör / fränder dö / själv dör du likaledes / ett vet jag / som aldrig dör / domen som fälls om den döde”. Jag har då och då undrat över dessa rader från Hávamál, och frågat mig om det verkligen stämmer. Trots att de vanligtvis yttras med respekt så tycks det mig som om domen som fälls om den döde även den snart glöms bort. Detta gäller även de största av oss. Men vissa koms väl ihåg? De stora författarna, till exempel. Nja.
Något som illustrerar denna glömskans tragedi är den lista på de hundra bästa romanerna, publicerade av brittiska The Daily Telegraph år 1899. Idag känner jag igen 24 av romaner, och har bara läst 6. Av de 60 författarna har jag bara hört talas om 22.
Delvis kan glömskan förklaras med ökad konkurrens. Romanskrivandet har exploderat sedan 1899. Om antalet romaner ökar tiofalt eller hundrafalt så är det inte förvånande att vilka som anses bäst byts ut. Nya titlar tillkommer och tränger ut de gamla.
Men det finns mer anmärkningsvärda saker på listan. Exempelvis att vissa äldre böcker som hade kunnat vara med på listan nu är betydligt mer respekterade. J. M. Barrie är idag känd som skaparen av Peter Pan, men finns med på listan med ”A Window in Thrums”. Detta verk är nu så obskyrt att det inte ens har en Wikipediasida. Arthur Conan Doyle är med, men inte för Sherlock Holmes utan för ”The Firm of Girdlestone”. George Elliot har sin Scenes of Clerical Life på listan, men inte Middlemarch. Walter Scott har hela sju böcker på listan – fler än någon annan – men ingen av dessa är Ivanhoe eller Waverley.
Ofta är det även så att de som år 1899 var berömda för samma verk som idag också var kända för andra verk. Charlotte Brontë är med för Jane Eyre, men även för ”Shirley”. (Hennes syster, Emily Brontë med Wuthering Heights, är inte med alls). James Fenimore Cooper har Den siste Mohikanen på listan, men även The Pathfinder och The Prairie. Dickens har med hela fem böcker, men av dessa skulle nog endast Oliver Twist räknas till hans största idag. Inga Pickwick Papers, ingen Great Expectations.
Listan är också intressant på grund av vad som saknas. Ingen Émile Zola med Thérèse Raquin, ingen Hermann Melville med Moby Dick, ingen Fjodor Dostojevskij med Brott och Straff, ingen Mary Shelley med Frankenstein, ingen Oscar Wilde med Dorian Grays porträtt, ingen Nikolaj Gogol med Döda själar, ingen Miguel de Cervantes med Don Quijote.
Nog har listan en kraftig slagsida mot engelsk litteratur. Honoré de Balzac och Victor Hugo och Alexandre Dumas är de enda fransmännen, Tolstoj den ende ryssen. Inga svenskar finns med på listan, ingen Lagerlöf eller Strindberg. Visst finns det en del kvinnor, men de är i klar minoritet. Listan skulle ge dagens politiskt korrekta kulturetablissemang en hjärtinfarkt. Alexandre Dumas hade en svart farmor, men jag tror inte det skulle blidka dem.
Även evig ära verkar synnerligen tidsbegränsad. Inte ens det största rykte är tryggat. Smaken skiftar, och det som tilltalar en tid tilltalar inte nödvändigtvis en annan. Kanske är det till och med så att det som särskilt tilltalar en tid stöter på problem när nästa tid gör revolt mot den föregående. Det som passar perfekt i en situation är sannolikt för överspecialiserat för att klara sig när tiderna förändras.
Nog är det tragiskt hur mycket som glöms bort. Men jag väljer ändå att se positivt på det. Det enda alternativet vore att litteraturen frös fast, vilket vore värre. Att många böcker har fallit bort listan över de bästa böckerna är i slutändan för att andra böcker har kämpat sig dit. Vi ska vara glada att vi har dessa verk.
Så växer en stor konstnärlig tradition fram. Vi får alla välja vad vi ska läsa och vad vi ska rekommendera andra att läsa. Litteraturen gallras, utvecklas på darwinistisk väg. Detta är maximalt demokratiskt och decentraliserat – hela folket skapar sin litteratur tillsammans.
Glömskan är framstegets pris. Förstörelse i kreativitetens tjänst.
Jakob Sjölander
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.