Selma Lagerlöf är i min mening Sveriges genom tiderna största författare. Jag är inte ensam om att tycka det, och hon kunde själv under sin levnad njuta av ett allmänt erkännande som stor författare. Idag återfinns hon på våra tjugokronorssedlar. Men trots det anser jag henne ändå vara förbisedd. Hon förtjänar mer.
Jag misstänker att detta är kopplat till att hon aldrig riktigt gått hem hos kulturvänstern. Vänsterradikaler har svårt att acceptera hennes kristna tro och hennes kärlek till Sverige. Inte ens hennes homosexualitet och status som den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur kan kompensera för sådana brott.
Denna kristendom och denna kärlek till Sverige, och i synnerhet till den svenska landsbygden, är exempel på det som skiljer henne mest ifrån dagens författare – det stora allvaret. Detta allvar lyser med självklarhet igenom allt hon skriver. Att detta allvar är en självklarhet är i sig intressant. Detta skiljer sig från mycket av modern litteratur och konst, där allvaret antingen inte existerar eller har något tillkämpat över sig.
Allvaret försvinner inte ens när Lagerlöf är rolig, vilket hon ofta är. Tänk exempelvis på Kejsaren av Portugallien, berättelsen om en man som blir galen och utnämner sig till just Kejsare av Portugallien. Roligt, ja, men orsaken till galenskapen är hans sorg. Och även som ”kejsare” handlar han med rättfärdighet och allvar. Galningen är bättre än de som skrattar åt honom. Och till sist får han också ett erkännande av sin storhet.
Selma Lagerlöf skrev allvarliga böcker om allvarliga människor. I romanen Jerusalem ler eller skämtar inte karaktärerna en enda gång. Eller kanske mer precist, om de skrattar så hånskrattar de, om de ler så ler de bittert, och om de skämtar är det antingen cyniker som gör det eller annars goda människor som tillfälligtvis fallit ned i cynismen. Detta är motsatsen till allvar, att göra hela världen till ett (dåligt) skämt.
Idag förväxlar vi cynism med klokhet. Cynikern påstås vara realist. Selma Lagerlöf skulle inte ha hållit med. Inte för att hon på något sätt var blind för världens olycka – döden är allestädes närvarande i hennes verk och faller likt regnet på både rättfärdiga och orättfärdiga. Men cynikern ser det onda i världen som något naturligt, och kan på så vis gotta sig när olyckor bekräftar världsbilden. Selma Lagerlöf hade det mer optimistiska synsättet att olyckor är en del av världen, men att de kan övervinnas – och när de inte kan övervinnas så kan de uthärdas. Lagerlöf påminner om att världen i sig inte behöver vara ond bara för att ondskan har en plats i den.
Allvar och ansvar tynger Lagerlöfs karaktärer. Hennes hjältar rör sig ofta från lättsamhet till allvar, och skurkarna gör den motsatta resan. I Jerusalem utmärks den högt respekterade Ingmarsläkten just för sitt allvar, medan exempelvis Eljas Elof Ersson går in i mörkret via fest och alkohol. David Holm i Körkarlen gör den motsatta resan. På liknande vis börjar Gösta Berlings saga med kavaljerernas sorglösa tillvaro på Ekeby, och slutar när titelkaraktären finner allvaret.
En delförklaring till Lagerlöfs allvar är att hon levde i en allvarsam tid. Hon skrev under en tid då Sverige präglades av allvarsamma nykterhets- och frikyrkorörelser. Döden var fortfarande en del av det mänskliga livet och kunde inte gömmas undan på sjukhus och krematorier. Allvaret är även kopplat till enkelheten i Lagerlöfs stil och värderingar. Att kalla dessa enkla är ingen förolämpning, då det finns få saker som är svårare än enkelhet. Lagerlöfs karaktärer tampas med grundläggande men inte det minsta grunda känslor. Sådant som tro, hopp, kärlek, vrede, längtan, sorg. Detta har en helt annan slagkraft än dagens motsvarigheter – sådant som aktivism, sexualitet, frustration, ”FOMO” och mental ohälsa. Den vanligaste dödsorsaken verkar vara sorg.
Selma Lagerlöf skrev om mänsklighetens djupaste gemensamma nämnare och kommer därför att vara evigt aktuell så länge vi är människor. Samtidigt är det förståeligt att dagens trendkänsliga kulturelit inte är intresserad, då dess anspråk på att vara just en elit är att den skiljer sig från det allmänmänskliga. Cyniskt anklagar de Lagerlöf för sentimentalitet, men inser inte att hon hade saker som var värda sentimentalitet.
Vi har mycket att lära av Selma Lagerlöfs allvar. För om något inte är allvarligt så är risken stor att det är trivialt.
Jakob Sjölander
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.