Alltför ofta framställs det som om världens rika länder är rika just för att de gjort andra länder fattiga, genom kolonialism, exploatering eller kapitalistisk utsugning. Detta stämmer inte.
Idag är det (och historiskt var det) svårt att råna sig till rikedom. Det receptet har testats många gånger genom årtusendena, men varken assyrier, romare eller mongoler lyckades kriga sig till ens en bråkdel av den moderna världens välstånd. Genom krig och utsugning kan man göra andra fattiga, men man kan inte göra sig själv rik. Detta eftersom plundring – för att använda ett modernt uttryck – är icke-hållbart på så sätt att det är svårt att rånmörda någon mer än en gång. Fredlig och frivillig handel är bättre och mer långsiktigt, just eftersom båda sidor tjänar på det.
Det var alltså inte kolonialism som gjorde västvärlden rik. Snarare var det västvärldens rikedom som gjorde kolonialismen möjlig, eftersom den gav väst den överlägsna styrka som krävdes för framgångsrika krig på andra kontinenter.
Inte heller syns det någon större koppling mellan ekonomisk framgång och kolonialism. Spanien och Portugal var de första stora kolonialmakterna, men de hängde inte med i utvecklingen och industrialiseringen. På artonhundratalet sades det att "Afrika börjar vid Pyrenéerna".
Ett land som dock industrialiserades var Storbritannien, vilket märkligt nog skedde precis samtidigt som man förlorade sina amerikanska kolonier mot slutet av 1700-talet. Tyskland var aldrig någon större kolonialmakt, vilket inte hindrade landet från att (med förödande konsekvenser) bli Europas mäktigaste land under första hälften av 1900-talet. Inte heller verkar de europeiska länderna ha tagit någon skada av att de förlorade kolonierna efter andra världskriget – tvärtom är vi nu rikare än någonsin. Detta gäller även de europeiska länder som aldrig hade några kolonier, alternativt väldigt få eller små sådana.
Vissa moderna postkoloniala tänkare envisas fortfarande med att västvärldens välstånd bygger på utsugning av fattiga länder, genom "orättvis handel". Exakt vad det innebär och varför världens fattiga länder går med på detta förklaras sällan närmare.
Men faktum är att handeln mellan fattiga och rika länder inte ens är särskilt stor. Detta av det enkla skälet att fattiga länder inte har så mycket av värde – det är precis vad som gör dem fattiga. Sveriges fem största handelspartners är exempelvis Tyskland, Norge, USA, Danmark och Finland. Kina och Indien ligger på plats 11 respektive 23. Det första afrikanska landet som kommer med på listan är Sydafrika, på plats 30. Detta är ganska normala siffror. Världens rika länder handlar främst med andra närliggande rika länder.
Sanningen är alltså att handeln med världens fattiga länder är för liten för att ha något större inflytande på de rika ländernas välstånd. (Med visst undantag när det gäller olja). Å andra sidan brukar handeln dock ofta vara mycket viktiga för de fattiga länderna, då deras fattigdom betyder att även den lilla handel som finns blir viktig. Men rent ekonomiskt skulle de rika länderna knappt märka om alla U-länder sjönk ned i havet som Atlantis.
Men det finns ju mer än handel. Men även här tjänar världens fattiga länder stort på sina kontakter med världens rika länder. Bland annat:
"Remittering", alltså att invandrare i rika länder skickar tillbaka pengar till sina ursprungsländer. Detta är cirka 800 miljarder dollar per år. För vissa fattiga länder utgör dessa remitteringar mer än en tredjedel av BNP.
Bistånd. Detta är lite mer än 200 miljarder dollar per år.
Handel. Det är bra att ha rika handelspartners som kan köpa vad man säljer. Detta gäller särskilt Mellanöstern, som antagligen hade varit lika fattigt som Afrika om inte för oljeexporten.
Import av avancerad teknik. Även i världens fattigaste länder utan någon egen tillverkningsindustri finns det nu god tillgång på mobiler, datorer, bilar, flygplan och medicin. I princip inget av detta har uppfunnits i världens fattiga länder, men de bidrar ändå storligen till levnadsstandarden.
Nog ska det erkännas att världens rika länder inte alltid beter sig helgonlikt. Stater, företag och individer kan bete sig illa mot världens fattiga. Det finns gott om exempel, men något intressant med dessa är att de ofta handlar om försök att vara god eller att hjälpa till. Ta exempelvis den korruption som göds av det biståndsindustriella komplexet, eller diverse misslyckade försök att sprida demokrati världen över. EU:s jordbrukspolitik och klimatpolitik leder till ekonomiska problem världen över. Västerländska aktivister tycker också om att predika socialism, och förser entusiastiskt världens fattiga länder med ursäkter och syndabockar.
Men samtidigt är det tydligt att de rika länderna överlag har ett mycket positivt inflytande på de fattiga länderna. Detta kan illustreras av ett tankeexperiment:
Föreställ dig att världens rika länder plötsligt bestämde sig för att bygga en mur runt världens fattiga länder. Inget får passera denna mur, inga människor, inga varor, inget bistånd, inte ens information. Total isolering av de fattiga. Om det verkligen var så att de fattiga länderna överlag skadades av sina kontakter med de rika länderna så borde de tjäna på ett sådant arrangemang.
Men något säger mig att de inte skulle göra det.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.