Var snäll – men med omdöme

Att vara snäll är bra, men det är ett stort problem om det är allt man är. Det finns gott om andra dygder som inte får glömmas, som mod, klokhet, rättvisa och flit. Den som bara är snäll är inte snäll överhuvudtaget, utan patetisk. När andra inser att man är snäll eftersom man är för feg för att vara något annat så förlorar de med rätta respekt för en.

Detta ställer till med allvarliga problem för både grupper och individer. Vissa ägnar hela sina liv åt att vara andra till lags, och gör sig på så vis till andras slavar. Det enda de får i utbyte är ett kort leende, och de lever sina liv i skräck för att någon ska rynka på pannan åt dem. Denna svaghet ursäktas med snällhet, och även om personen i fråga hade kunnat bygga upp en mer formidabel och samhällsnyttig personlighet så gör den inte det av rädsla för att mista sin snällhet.

Snällhet påstås vara moraliskt, att vara andra till glädje. Ofta stämmer det, men långtifrån alltid. Det är inte svårt att hitta exempel på hur snällhet ställer till problem, inte bara för den snälle själv utan för hela samhället. Särskilt lätt att hitta sådana exempel är det här i Sverige. Missriktad snällhet får oss att tycka synd om folk, vare sig de förtjänar det eller ej. Tänk på de islamister och brottslingar som fått en fristad här i Sverige. Men snällhet kan även drabba barn och elever som inte får den uppfostran de behöver, eller folk som trasslas in i det sociala skyddsnätet, och snällhet i miljöfrågor riskerar miljoner människors levebröd. Snällhet måste balanseras med rättvisa, och praktiska mål som att beskydda de som behöver det, hur gärna man än vill vara snäll mot brottslingen.

Detta är en omdömesfråga. Vi måste veta mot vem eller vilka och när och hur vi ska vara snälla. Den andra sidan av detta mynt är att vi också måste veta när vi inte ska vara snälla.

För att avgöra detta så behöver vi andra dygder. Exempelvis rättvisa, försiktighet, intelligens, kunskap, flit och hälsosam misstänksamhet. Jag noterar att filosofer som studerat etik sällan har varit intresserade av snällhet – Immanuel Kant och många andra har tvärtom varnat för sentimentalitet. Grekerna talade om ”fronesis” och romarna om ”prudentia” som en nyckeldygd, vilket kan översättas med ”omdömesförmåga”.  

Ofta drabbar snällhetens konsekvenser andra än den snälle. Brottslingen som släpps in i landet av den snälle lär ju sannolikt inte begå något brott mot just denne. Detta hindrar också den snälle att lära sig från sitt misstag. Man är generös med andras säkerhet och pengar. Detta är kanske den demokratiska välfärdsstatens största problem – det blir lätt att rösta för att andra ska vara snälla åt en.

Omdömeslös snällhet, snällhet orsakad av att man är för mesig för att vara något annat, drar snällheten i smutsen. Om folk ser svaga människor som kallar sig snälla så kan de lätt få för sig att problemet ligger i snällheten snarare än i det patetiska. Detta förklarar en stor del av gangsterromantiken och den ständiga vurmen för ”bad boys”. Snällheten är ofta den lätta vägen, att göra som man blir tillsagd och försöker hålla sig väl med alla. Skurken väljer en svårare väg, och bevisar på så sätt sin tuffhet. Åtminstone om skurken inte råkar befinna sig i ett snällmesigt land som Sverige, där denne inte möter något motstånd alls. Då är sådan skurkaktighet mycket frestande. Det är förvånande att det finns ungdomar som inte är gangstrar. Vi frestar folk med vår snällhet, och lurar dem att skada både sig själva och andra.

Den snälle vill ha tacksamhet. Men tacksamhet kräver respekt. Om folk inser att den snälle inte hade något annat val, att denne bara handlade som den gjorde på grund av exempelvis rädsla, skuldkänslor eller en valpliknande önskan att bli omtyckt, så kommer de bara att förakta denne. Se exempelvis resultatet av decennier av välgörenhetsarbete i tredje världen. Eller snarare, bristen på resultat.

Snällhet kan fungera som ett gift, en beroendeframkallande drog. Det kräver styrka och omdöme att göra sig kvitt den.

Jakob Sjölander