Det är kanske inte så märkligt som det först verkar.
När man granskar Emil Starkenbergs politiska resa framträder nämligen inte bilden av en man som lämnat extremismen bakom sig – utan av någon som konsekvent söker sig till miljöer där hatet mot väst, liberal demokrati och i synnerhet judar står i centrum.
För till slut tyckte han inte ens att nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen var tillräckligt radikal.
Emil Starkenberg Hellqvist var tidigare frontfigur för Nordiska motståndsrörelsens näste 1, som omfattar Stockholms, Uppsala och Gotlands län. Mellan 2017 och 2020 var han partimedlem inom organisationen. Ett medlemskap som enligt organisationens egen aktivisthandbok kräver disciplin, träning, drogfrihet och full lojalitet.
Under valåret 2018 deltog Starkenberg i NMR:s storsatsning i Ludvika. Ett tiotal aktivister från Stockholm reste dit för att under flera veckor bedriva aktivism och kampanja inför kommunvalet.
Men valet blev ett misslyckande.
Internt växte frustrationen bland de mer radikala delarna av rörelsen. Många ansåg att NMR hade blivit alltför fokuserat på valkampanjer och parlamentarisk verksamhet. Organisationen uppfattades som pacificerad – utan att ens ha vunnit något i form av verkligt politiskt inflytande eller mandat.
I början av 2020 anslöt sig därför Starkenberg till Nordisk styrka – den nya utbrytning som ville återgå till det man såg som den “äkta” nationalsocialistiska kampen: militant gatuaktivism utan att distraheras av parlamentariska ambitioner.
Sedan försvann han från offentligheten.
När han några år senare började dyka upp igen var det i en helt annan miljö.
Först handlade inläggen om veganism och djurrätt. Om att fiskar hade känslor. Samtidigt började han öppet sympatisera med våldsgruppen AFA.
Efter Hamas massaker i Israel den 7 oktober och det efterföljande kriget tog Starkenberg en allt mer framträdande roll inom Palestinarörelsen i Uppsala.
Och där blev något tydligt.
Hatet mot Israel och judar – den centrala fixeringen inom nationalsocialismen – hade inte försvunnit. Det hade bara bytt uttryck och klätts i vänsterns språkbruk.
Den tidigare NMR-aktivisten började successivt förändra sitt utseende. Varghaken – symbolen kopplad till den svenska nazistiska terroristgruppen Vit ariskt motstånd – tatuerades över. Även en tatuering föreställande ett automatvapen ströks. Han började bära Palestinasjal och armband med texten ”Free Palestine”.
Han har även setts bära tröja från den vänsterextrema gruppen AFA Uppsala.
I sociala medier poserar han med symboler från RKU, Revolutionär kommunistisk ungdom. Medlemmar inom organisationen bekräftar själva att han numera beskriver sig som marxist-leninist.
Ideologiskt kan steget från nationalsocialism till antivästlig kommunism verka enormt för utomstående.
I praktiken är avståndet ibland betydligt kortare.
Särskilt när den gemensamma nämnaren är hatet mot Israel, fascinationen för revolutionär kamp och tron på att västvärlden är ond i grunden.
För människor som drivs mer av ressentiment än av sammanhängande ideologi kan miljöerna nästan flyta ihop. Symbolerna förändras. Fiendebilderna består.
Det som tidigare uttrycktes genom nationalism uttrycks nu genom Palestinaaktivism och marxistisk retorik.
Men kärnan verkar vara densamma.
När Riks sökte Emil Starkenberg för en kommentar och frågar om han anslöt sig till Palestinarörelsen före eller efter tiden i NMR svarar han kort:
”Jag pratar inte med fascister som dig.”
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.