Insändare: Hur blev den västerländska vänstern en allierad till islamisterna?

Vänsterns hållning till fundamentalism i Europeiska unionen och dess analyser har blivit löjliga. Förutom vänstern som är försjunken i sin naiva änglalikhet, har det blivit tydligt för alla att det fundamentalistiska projektet som är avsett att destabilisera Europa för att islamisera områden bebodda av människor med islamisk kultur är en verklighet och inte en illusion.

Det är inte nödvändigt att påminna om att vänsteranhängare alltid framställer sig själva som sekularismens främsta försvarare när det gäller kristendomen, men de säger inte ett ord när de ser islamister ockupera förorterna i de stora franska städerna och hota det gemensamma livet där och republikens värderingar i hela landet.

Ni som påstår er tala i folkets namn, sade jag en gång till en kommunistsenator, hur kan ni vara rädda för högerextremismens seger men inte bry er mycket om vad fundamentalister kan göra mot ert i Europa?

Vi är inte rasister, herrn, sa hon och tillade förvånat: Du är invandrare och tänker så här?

Med en mening sammanfattade den vänsterorienterade parlamentsledamoten vad som pågår i tankarna hos dem som är experter på antifascism: Araber är för dem dömda att vara muslimer och man bör behandla dem enligt lagen som sådana. Det är det bästa sättet att placera dem i en isolering som är fientlig mot all integration i det europeiska samhället. Och enligt min åsikt finns det ingen rasism som är tydligare än detta.

"Jag bryr mig inte det minsta om det som kallas islamisering," sa parlamentsledamoten till mig. Det är precis vad Lionel Jospin sa till den franska journalisten Elisabeth Schmale 1989 när han var utbildningsminister: "Att Frankrike islamiseras, varför skulle jag bry mig om det eller låta det påverka mig? Vissa kanske säger att det bara är tillfälliga reaktioner!"

Aldrig... låt oss se verkligheten som den är... Det finns verkligen en islamisering på jorden och det är inte bara illusioner skapade av den högerextrema rasistiska högern i syfte att elda på och sprida rädsla för islam och muslimer, som den franske filosofen och sociologen Raphaël Liogier vill få oss att tro i sin bok med titeln "Myten om islamisering / Ett försök om kollektiv tvångstanke" utgiven år 2012. Likaså Olivier Roy och Nicolas Truong i deras bok "Rädslan för islam" publicerad år 2015. Finns det verkligen en uppgång av islamofobi i Frankrike som dessa påstår? Finns det en sjuklig rädsla för islam?

Till skillnad från vad vissa fega vänsteranhängare påstår är denna rädsla för islam inget annat än en lögn. I verkligheten är denna illusoriska rädsla en islamistisk knep som syftar till att ge en felaktig och vilseledande bild av muslimers situation i Europa.

Ordet islamofobi är ett ord/fälla som Europas sekularismens fiender idag handlar med. Det är bara ett vilseledande ord som ger en förvrängd bild av muslimers situation i Europa, som om landet hade blivit en massakerplats för muslimer och araber.

Islamister utnyttjade den demokratiska atmosfären och naiviteten hos vissa européer samt deras koloniala komplex för att föra in vissa ord i medie- och politiska diskurser, vilka minst sagt är vilseledande. Ett av de mest framgångsrika av dessa ord är termen "islamofobi", som många hjärnmanipulatörer försöker införa och få in i vardagsspråket, och de har lyckats relativt väl.

Målet är dubbelt: för det första att islamister ska kunna pressa institutioner för att få särskilda rättigheter (böneutrymmen och icke-blandade idrottshallar, påtvinga hijab och niqab, kriminalisera förlust av oskuld), och för det andra att Europas sekularismens fiender ska kunna försvara sin nya laïcité genom att utnyttja den konstlade begreppsförvirringen.

Det är inte korrekt att tala om en patologisk rädsla för islam i Europa, eftersom det inte är lätt att hitta en person i Europa som naturligtvis hatar muslimer för att de är muslimer eller hatar islam utan anledning. Även den rasistiska minoriteten vågar inte visa de hatkänslor som finns inom dem. Förutom att lagen står beredd att ingripa mot alla som vågar angripa andra, motsätter sig det europeiska civilsamhället rasistiska idéer. Det finns en vilja att låta islam ha samma ställning som alla andra religioner, och detta är naturligt inom ramen för den europeiska sekularismen. Islamister kommer inte att kunna förändra något, även om de använder de mest barbariska metoder.

Och även om de rasistiska islamisterna kallar detta för vilseledd och det där för en förbannad otrogen genom medier och olika webbplatser utan att lagligt åtalas, så finner deras bröder i hatet mot den andre sig snabbt anklagade i domstolar och "förnedrade" inför allmänheten bara för att de viskar om sitt hat mot den andre.

Det bör påpekas för fienderna till sekularism i Europa för att klargöra saken: För det första: islamisterna, i syfte att utöva påtryckningar på de offentliga europeiska myndigheterna för att tvinga fram eftergifter på kort sikt och försöka tillämpa det de kallar sharia i områden bebodda av en muslimsk majoritet på lång sikt.

För det andra: förespråkarna för det de kallar "positiv sekularism" som gömmer sig bakom ordet islamofobi för att förbereda marken för kristendomens återkomst i det offentliga rummet.

För det tredje: de dårar som tror att islamism är en revolutionär rörelse som kan vara en allierad för dem i deras kamp mot kapitalismen, men dessa glömmer att förlita sig på islamister för att störta kapitalismen är ren dumhet.

Observera hur Muslimska brödraskapet utövar taqiyya med hög professionalism medan de leder Islamiska sammanslutningarnas förbund och säger att de inte vill nå makten. Muslimers sharialagar i Europa är Europas lagar. Den som följer de kulturella och rituella islamiska föreningarnas verksamhet i Frankrike märker att de inte avviker från islamiseringslogiken; de arbetar på ett öppet eller underförstått sätt för att plantera i muslimers sinnen kravet på att få erkännande av islam som en religion och livsstil, och rätten, till exempel, till kulturell relativism som ger dem möjlighet till äktenskap, skilsmässa och arv enligt islamisk sed. Med ett ord vill Muslimska brödraskapet och deras krets fängsla muslimer i en tvångsmässig religiös tillvaro. Personligen tillåter jag ingen att definiera min identitet som en del av mig själv, vare sig det är verkligt eller påhittat, eftersom att betrakta människor som varelser bestämda av en fast kulturell essens som inte förändras är en kränkning av medborgarskapet.

Vad bör man då göra för att säkerställa samexistens i Europa inför den ökande isoleringen bland muslimer i Europa?

Man bör vägra att ge efter för några krav på undantagslagar oavsett deras källa. Är det inte lagens plikt att skydda individen även från makten hos hans religiösa eller etniska grupp? När vi låter bedragare sprida de farligaste idéerna öppnar vi dörren för terrorism och inbördeskrig, vilket är vad som händer i de flesta västerländska länder. En dag blev jag förvånad över att hitta en bok på franska tillgänglig för unga läsare i ett kommunalt bibliotek i det djupa Frankrike, en bok som inte är mindre farlig än Hitlers "Mein Kampf" – boken "Jihad i islam" av den pakistanske teoretikern för islamisk fundamentalism, Mawdudi! Utan rädsla för orden ska jag säga utan omsvep att inom varje muslim som idag lever i Europa brinner ett slags inbördeskrig, uppmuntrat av islamister och vänsteraktivister från olika sekter genom en extremt bakåtsträvande religiös retorik och en dum retorik som påstår sig bekämpa rasism. Man kan till och med tala om ett civilisationskrig som pågår i hjärtat av de flesta muslimer, ett krig mellan deras tro och den modernitet som omringar dem från alla håll.

Denna vänster måste förstå eller erkänna att det inte finns utrymme för att vilseleda människor. Demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, rätten att äga sin egen kropp, rätten att tro eller inte tro, och rätten att byta religion är inte värden som endast passar västerländska människor utan är universella och kan inte uppnås av någon religion, inklusive islam. Det största problemet som den europeiska vänstern generellt lider av är dess oförmåga att förstå kärnan i den religiösa fenomenet, av en enkel anledning: Europa har avlägsnat religionen från stadsstyret i tre århundraden. Därför har vänstern, och till och med en del av högern, ännu inte förstått att samvetsfrihet, rätten att tänka, tolerans, individens självständighet, jämställdhet mellan könen och andra frågor inte kan lösas inom religionens ram. Denna vänster, kanske i god tro, anser oss fortfarande omogna för att anta sekularism och demokrati.

Som individ förtjänar en troende all respekt i ett demokratiskt land, men yttrandefrihet kräver också att den ideologiska apparat som den religiösa referensen bygger på ställs inför kritisk granskning. Eller ska man tiga som vänstern gör med argumentet att man inte vill ge högerextremisterna fler argument? Personligen vill jag inte vara fånge i den europeiska situationen som är genomsyrad av rädsla för anklagelser om islamofobi. Jag kommer inte att följa denna vänster som förnekar sina egna värderingar och fortsätter sin naiva politiska förnekelse av fundamentalismen med en ytlig slogan som inte har något att göra med kunskap, nämligen att "fundamentalism har inget att göra med islam."

Och listan över de som ångrar sig från globalismen och återvänder till orientalismens tankesätt är mycket lång. De lever idag i en slags halv reträtt och tydlig passivitet inför uppkomsten av extrema islamistiska rörelser och sedan terrorister som sprider sig i Europa själv. Men var det inte de som uppmuntrade kulturell isolering i väst? Har inte deras syn på kvinnor och deras rättigheter förändrats under trycket och hoten från islamistiska fundamentalister och deras listigheter, medan de förespråkade universella rättigheter för att omfatta alla kvinnor på jorden, och idag främjar de kulturell relativism som evigt befäster orättvisor och ojämlikhet mellan män och kvinnor utanför väst, ja, mitt i väst när det gäller kvinnor från icke-europeiska kulturer?

Det värsta av allt är att vissa vänsterintellektuella har blivit övertygade av Muslimska brödraskapet om att det är en del av muslimsk kultur att kvinnor och män inte är lika, samt att bära peruk och isolera sig, bland annat. Vi ser nu att några ledande kvinnor inom den europeiska och amerikanska feministiska rörelsen för fram ett tal som inte skiljer sig mycket från fiendernas tal mot kvinnans frigörelse.

De har anslutit sig till den vänsterströmning som har kommit fram till att det är omöjligt att förändra världen, och istället bör man acceptera den som den är, föra dialog med alla och blunda för svårigheter och obehagliga sanningar. Det finns många psykologiska, kunskapsmässiga och metodologiska hinder för vänsterns allmänna förståelse av fundamentalistiska frågor, hinder som ofta har vilselett de flesta västerlänningar och gjort dem oförmögna att förstå vad som händer, vilket får dem att agera mot sina egna intressen utan att vara medvetna om det: den mångfald de eftersträvade har förvandlats till en fundamentalistisk mardröm som plågar dem.

Simon Dievesson