Nima Rostami vill i sin krönika på Riks "tala klarspråk om islam". Men för att klarspråk ska vara just klart, och inte bara högljutt, krävs precision, stringens och en grundläggande intellektuell hederlighet. Tyvärr brister Rostamis text på alla dessa punkter, och det som utlovas som klarspråk landar snarare i ett töcken av språkliga fel och intellektuella genvägar.
Problemet med texten är inte att den är kritisk, utan att den är slarvig. När en debattör som vill diskutera ett så komplext ämne inte ens bemödar sig att ägna sig åt lite språkvård väcks frågor om den intellektuella noggrannheten i resten av resonemanget. Värre blir det när den språkliga oklarheten övergår i begreppsförvirring. Rostami refererar svepande till "det (SIC!) islamiska konstitutionen såsom hedersförtryck, barnäktenskap och kvinnoförtryck". Detta är en minst sagt förbryllande formulering. Vilken "islamisk konstitution" är det som åsyftas? Irans? En specifik shariadomstols tolkning? Klarspråk kräver att man definierar sina begrepp. Att påstå att hedersförtryck är en del av en "konstitution" är inte klarspråk, det är antingen okunnigt eller oärligt och relativt anmärkningsvärt av en yrkesverksam advokat att så flagrant våldföra sig på juridiska begrepp.
Att tala om "islam" som en enda enhet är som att tala om "kristendomen" eller "Europa" som en enhetlig aktör med en enda vilja. Det ignorerar medvetet den enorma mångfalden av tolkningar, inriktningar (sunni, shia, etc.), sekulära traditioner och politiska system som finns i den muslimska världen. Rostami blandar systematiskt ihop islam (en världsreligion med 1,8 miljarder anhängare), Islamism (en benämning på islamiskt inspirerade ideologier som strävar efter att forma samhället efter en specifik tolkning av islam) och kultur/tradition (som hederskultur, vilket existerar även i icke-muslimska kontexter). Hans beskrivning passar förvisso partiellt in på länder som Iran eller Afghanistan, men han ignorerar fullständigt länder med muslimsk majoritet som har sekulära konstitutioner (i ordets rätta bemärkelse vill säga) och en helt annan social verklighet (t.ex. Albanien, Bosnien, Senegal, Indonesien).
Rostami hävdar att yttrandefriheten är hotad och att man tystas av rädsla för att kränka. Ändå har han utan problem fått publicera en text där han kallar islam för “den mest kvinnofientliga och våldsamma ideologi vår tid känner”. Det vore klädsamt att i alla fall nämna denna till synes performativa motsägelse.
Rostami är dessvärre inte ensam i sitt skrå att hänfalla åt lågbegåvad demagogi, det har även gjorts ett relativt stort nummer av att Jomshof nu minsann ska skriva två böcker om islam. I en intervju med Riks lyfter Jomshof även två böcker som inspirationskällor för sin kommande bok: “Why I am Not A Muslim” och “The Politically Incorrect Guide to Islam (and the Crusades)”. Till Jomshofs förtjänst så anger han att han även grottat ner sig i ursprungskällorna och att han tycker det är viktigt att “om man ska ge sig in i debatten så gäller det att ha torrt på fötterna”. Hur detta ska materialiseras återstår att se men om man utgår från inspirationen från ovannämnd litteratur av Spencer så lär det snarare vara att Jomshof trampar i ett träsk av selektiva tolkningar och intellektuell onani.
När islamkritik framförs så här undermåligt utgör den snarare ett reellt hot mot yttrandefriheten då den uppfattas av meningsmotståndarna som osakligt hat och drar ett löjes skimmer över hela debatten. Jomshof har exempelvis under sina 15 år i Riksdagen lyckats producera en enda krystad debatt med en ahmadiyyaimam i Almedalen (vars tillhörighet till islam i all väsentlighet starkt bestrids av övriga världens 1.8 miljarder muslimer) trots hans påstådda iver och livsgärning att visa vilken “problematisk” religion islam är.
Slutligen, måste även Rostamis uppviglande kommentar i artikeln - "Men verkligheten blir synlig då demografin tillåts skifta still (sic!) muslimer fördel"- adresseras. Detta illustreras enklast genom att byta ut ordet “muslimer” mot “judar” för att illustrera vilka vidriga konnotationer det medför. Att beklaga sig över hotet mot yttrandefrihet för att i nästa andetag ifrågasätta en grupp människors biologiska existens torde vara stark tobak även för de mest inbitna SD-väljarna. Eller?
Adel Sadat
Partisekreterare
Visionspartiet
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.