Tidig morgon den 7 oktober 2023 vaknade Israel till sin värsta mardröm sedan förintelsen. Det som började som en helgmorgon under Yom Kippur-firande förvandlades till ett blodbad. I denna dag såg världen Hamas barbari i realtid. Men det som utspelade sig i Israel var inte en impulsiv terrorattack. Det var kulmen på en metodiskt byggd krigföringsmodell, en hybrid av militär strategi, religiös fanatism och psykologisk manipulation.
Hamas hade sedan länge lämnat det klassiska gerillakriget och gått över till hybridkrigföring.
De kombinerade konventionella vapen med infiltration, underrättelsearbete och digitala medel. De hade byggt underjordiska tunnelnätverk i hela Gaza, över 500 kilometer långt. Detta var inte längre bara en försvarszon utan ett underjordiskt krigssystem. Den 7 oktober 2023 inledde Hamas sitt anfall med drönarattacker mot israeliska observationsposteringar, följt av massiv raketbeskjutning och markinfiltrationer med motorcyklar och skärmflygare. Syftet var att slå ut Israels gränsteknologi och visa att Israel kunde överraskas. Detta var asymmetrisk krigföring i sin renaste form, där låg teknik besegrar hög teknik genom kreativ brutalitet.
Under flera år hade Israel, i hopp om stabilitet, öppnat upp gränsen för palestinska arbetare från Gaza. Över 20 000 tillstånd utfärdades. De flesta sökte bara arbete och trygghet, men Hamas utnyttjade möjligheten för underrättelseinsamling, kartläggning och infiltration. Den 7 oktober såg vi resultatet: terrorister som kände varje kibbutz, varje vaktpost, varje rutinsvag punkt. De använde civila rutter för att mörda civila. Det var inte en isolerad attack, utan en metodiskt planerad operation, en kombination av religiöst hat, militär strategi och psykologisk terror.
Iran – regissören i skuggan
Bakom Hamas stod Qatar, vissa andra islamiska krafter och framfört allt den islamiska diktaturen i Iran. Det var ingen hemlighet den iranska regimen hade i fyra decennier utrustat islamitiska rörelser runtom kring Israel, bl.a. Hizbollah, Islamiska Jihad och Hamas. Dessa krafter hade en stark ideologisk band till varandra. De tror på en gudomliga antisemitism och drömmen att förinta den ”sionistiska” staten Israel.
Inför attacken hade den iranska regimens Islamiska revolutionsgarde tränat upp till 500 Hamas-krigare på iransk mark och försett dem med kommunikationsutrustning, vapen och militär taktik. Den 2 oktober 2023, vid ett möte i Beirut mellan representanter för Hamas, Hizbollah och Islamiska Jihad, gav revolutionsgardets befäl klartecken för den planerade överraskningsattacken. I samma ögonblick som Hamas krossade gränsen till Israel gav Iran order till Hizbollah att inleda raketbeskjutning från Libanon. Även den syriska diktatorn stod redo att bistå Irans proxyarméer. Den iranska regimen hade därmed inte bara upprustat Hamas, och övriga grupper ett nätverk av ideologiskt förankrade islamistiska miliser i syfte att genomföra koordinerade attack mot Israel.
Israels vänster och den interna splittringen
Samtidigt pågick Israels största inrikespolitiska kris på decennier. Protester mot Benjamin Netanyahu och rättsreformen hade splittrat landet, försvagat underrättelsetjänsterna och skapat en atmosfär av misstro. Hamas valde sin tidpunkt med kirurgisk precision: den judiska helgen, låg beredskap och politiskt kaos. När sirenerna ljöd i södra Israel var det inte bara en militär chock, det var en nationell kollaps av tillit.
Den ideologiska och psykologiska krigföringen
Ideologiskt vilar Hamas på en gudomlig islamisk antisemitism. I Hamas stadga beskrivs kampen mot judar inte som en politisk konflikt, utan som en gudomlig skyldighet, en del av den religiösa kosmologin där dödandet av judar är en andlig seger. För Hamas är inte staten Israel fienden, juden som symbol är det. I deras världsbild är varje judisk existens på “islams mark” ett helgerån, och varje förintad judisk kropp ett steg mot frälsning. Det är en eskatologisk ideologi, där slutmålet inte är ett Palestina, utan en renad värld utan judar.
Därför blir varje martyr en religiös triumf. Blodet blir till sakrament. Varje civil palestinier som dör i striderna blir en del av den teologiska myten, en offerdöd för Allah och för nationens ära.
I samband med Anfallet använde Hamas skräck som strategi. De filmade sina övergrepp, inte för att dölja dem, utan för att sprida dem. Syftet var inte att vinna terräng, utan att paralysera den israeliska moralen och skapa kollektiv rädsla, en känsla av att ingen, ingenstans, är säker. Denna metod är inte slumpmässig; den har rötter i klassisk jihadistisk brutalitet, i nivå med Al-Qaida och IS. Terrorn blir ett medel för att omvandla styrkeförhållandet i människors huvuden. När en demokratisk stat, bunden av lagar och moral, tvingas se sitt folk mördas på direktsänd film, då blir själva rättsstaten ett fångenskapens hinder. Hamas vet detta. Den ondskefulla ledaren Yahya Sinwar hade i många år suttit i israeliskt fängelse och studerat den israeliska mentaliteten. Hamas räknade sannolikt inte med någon slags segrar i soldater, utan i sprickor inte bara i Israel utan även i det västerländska samvetet. Deras mål var att bryta viljan att ifrågasätta Israels rätt till självförsvar. Detta skulle komma efter Israels offensiva och civila dödsoffer som blev Hamas psykologiska krigföring och propaganda. De har delvis lyckats med det genom att Europas vänster och liberalt etablissemang har helt bortsett ifrån Hamas brutalitet och gudomliga mission.
Attacken den 7 oktober var inte bara militär, den var rituellt antisemitisk. Hamas-milismän gick in i kibbutzer, brände familjer levande, filmade barnamord och spred filmerna själva, tog unga kvinnor och män som gisslan. Detta liknade islamisk krigföring som har historiska anor, i händelsen i Banu Qurayza, år 627 e.Kr. Muslimer halshögg 600–900 judiska män och förslavat judiska kvinnor och barn som fullbordas med de judiska stammarna kapitulation vid Khaybar-slaget året därpå.
Syftet med detta psykologiska krigföring och religiös terror var att visa “gudomlig seger över judarna”. Detta var islamistisk antisemitism i sin renaste form, där våldet inte bara var militärt, utan teologiskt motiverat.
Israels försvarskrig och vänsterns oheliga allians med islamister
Hamas krigföring har lett till ett fullskaligt krig med civila offer som tragisk följd.
Israel utkämpar nu en kamp mot ett massivt och existentiellt hot på flera fronter. Detta var inte helt oväntat. Israels reaktion var oundviklig. Hamas har inte bara tillfogat Israel ett oförglömligt trauma, den har också, i sin fortsatta islamistiska krigföring mot Israel, väckt till liv den nygamla antisemitismen i västvärlden.
Denna antisemitism har i vår samtid tagit form som en allians mellan den radikala vänstern och den stora delen av den muslimska diasporan i Europa, den så kallade oheliga alliansen. Denna allians törstar efter konflikt och har dominerat samhällsdebatten med sitt ensidiga narrativ om ”folkmord”, där Israel utmålas som angripare och Hamas som offer.
Detta väcker oundvikligen frågor om de djupa inkonsekvenserna i Sverige där vänstern återigen mobiliserar sida vid sida med politisk islam. Denna allians med ondskan, med krafter som vill undergräva västerländska värderingar, flyttar ständigt fram sina positioner via delar av den muslimska demografin. De så kallade nyttiga idioterna inom svensk vänster tycks aldrig tröttna på att ge sitt stöd till detta patetiska palestinska hyckleriet
Illusionen som islamisterna hade, att Israel inte skulle våga vidta hårda åtgärder, har visat sig falsk. Israel försvarar nu sin existens med beslutsamhet och moralisk styrka. I den judiska diasporan finns ett uttryck som sammanfattar den historiska lärdomen: ”Aldrig mer är nu.” Detta är inte bara ett minne, utan ett löfte, ett löfte som varje israel bär med sig. Och det borde inspirera oss alla. För när Israel kämpar, kämpar det inte bara för sitt land, utan för hela den fria världens rätt att leva.
Nima Rostami, advokat och konservativ debattör
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.