Carl Eos: 2025 blev året då etablissemangets media ifrågasattes

2025 blev året då Expo, public service och Dagens Nyheter tappade möjligheten att ställa upp reglerna för det offentliga samtalet.

Inte bara sverigedemokrater utan också moderater och kristdemokrater har fått nog av de gamla mediernas vänstervridning.

Carl Eos analyserar en medial berlinmur på väg att falla.

Det finns år som framstår som brytpunkter. År då något som länge legat under ytan plötsligt blir synligt för alla. 2025 är ett sådant år i svensk mediehistoria. Det var då etablissemangets medier började tappa greppet om verklighetsbeskrivningen och därmed också om stora delar av sin publik.

Under lång tid har public service och de stora privata mediehusen betraktat sig själva som samhällets pedagoger. De har inte nöjt sig med att informera, granska och beskriva. De har velat uppfostra. De har velat förklara för svenskarna hur världen egentligen ska förstås, vilka perspektiv som är rumsrena och vilka som ska hållas utanför. Den ordningen höll så länge det saknades alternativ.

När en minister som Carl-Oskar Bohlin väljer att medverka i Riks och i intervjuer hos Epoch Times är det en symbol för något. Det är ett tecken på ett skifte. Reaktionerna från gammelmedia var omedelbara och förutsägbara. Moraliserande rubriker. Varningar om ansvar. Fördömanden kamouflerade som omsorg om demokratin. Men bakom indignationen finns något annat. En ilska över att den gamla ordningen inte längre respekteras.

Bohlin försvarade sig med något så enkelt som att samtal måste föras där människor faktiskt finns. Och det är just där skon klämmer. För allt fler svenskar finns inte längre i Dagens Nyheters prenumerantskara eller framför public services sändningar. De finns i nya medieformat. I samtal. I långa intervjuer. I kanaler som inte börjar med rätt värdegrundsdeklaration men som tillåter perspektiv som länge sorterats bort.

Kristdemokrater och moderater har under senaste halvåret i allt större utsträckning medverkat i nya medier. Kanske både för att möta väljarna och för att protestera mot vänstervridningen i de gamla medierna. Frågor om woke, energi, migration, utrikesbevakning, arbetarrörelsens korruption och nationellt ansvar har helt enkelt inte fått en rättvis och nyanserad behandling i de etablerade medierna. När verkligheten inte längre känns igen i rapporteringen söker sig både politiker och väljare någon annanstans.

Samtidigt har public service förbrukat ett betydande förtroendekapital. Kritiken mot vänstervridning har inte längre kunnat avfärdas som politisk retorik. Efter skandalerna kring BBC och motsvarande svenska affärer där bland annat Sveriges Radio kritiserats hårt efter hanteringen av politiska upprop, har bilden av opartiskhet krackelerat. När journalistik ersätts av aktivism märker publiken det. Särskilt när all aktivism är från vänster.

Dagens Nyheter har under året bidragit till förtroendekrisen genom en rad uppmärksammade händelser. En journalistiskt katastrofal intervju med en dold socialdemokratisk partimedarbetare och en ovilja att låta finansministern bemöta kritik på lika villkor har förstärkt intrycket av en tidning som inte längre vill förstå samhället som det är, utan som det borde vara enligt redaktionen. Samtidigt är allt detta bara kulmen på lång tids förfall. Det blir svårare och svårare för högerväljare att stå ut med en tidning som gjorde Greta Thunberg till chefredaktör.

För Expo blev 2025 året då man definitivt förlorade sin position som påstått oberoende. När granskning övergick i politiskt motiverade angrepp, inklusive mot en ministers familj, bröts något fundamentalt. Många moderater och kristdemokrater slutade se Expo som en neutral aktör och började betrakta organisationen som ännu en vänsterorienterad opinionsbildare. Den makten är svår att återvinna när den väl gått förlorad. Det är också en viktig anledning till att Carl-Oskar Bohlin nu helt enkelt inte tar Expo på allvar när de försöker kritisera honom för vilka sammanhang han låter sig intervjuas i.

Mot denna bakgrund framstår framväxten av Riks, 100 procent, Kvartal, Epoch Times och andra nya plattformar inte som ett hot mot demokratin utan som ett sundhetstecken. Ett öppnare samtal. Fler perspektiv. Mindre fostran, mer information. Mindre pekpinnar, mer verklighetsförankring.

Det är detta som så tydligt blivit synligt under 2025. Svenskar till höger politiskt har fått nog av medier som ser dem som ett problem som ska korrigeras snarare än som tänkande medborgare. De gamla medierna förlorar inte sin makt för att någon tar den ifrån dem. De förlorar den genom att missbruka den.

Jag menar inte att allt är frid och fröjd. Några få stora aktörer har fortfarande alldeles för stor makt över det offentliga samtalet. Men det går heller inte att säga något annat än att året som gått var året då till och med ministrar fick nog. Nu rättar vi inte in oss i ledet längre. Nu vägrar vi låta oss hunsas. När ingen längre bryr sig om mobbarna så upphör delar av deras makt över oss. Men de kommer jaga oss varje dag. De är rasande över att inte få diktera villkoren.

Nu går vi in i ett valår. Ett år där ingen redaktion ensam äger tolkningsföreträdet. Där verklighetsbeskrivningar konkurrerar. Där publiken väljer bort dem som predikar och söker sig till dem som vågar vara ärliga. Det är inte demokratins kris. Det är demokratins seger.