Arbetarrörelsen byggde ursprungligen sin styrka på organisation och medlemsbas. I början av 1900-talet var partiverksamhet, fackförbund och press beroende av medlemsavgifter, insamlingar och mödosam intern finansiering. I ett läge där borgerliga intressen kunde luta sig mot kapitalägare och etablerade nätverk uppstod en socialdemokratisk tanke om att rörelsen måste skaffa egna intäktsströmmar som inte kontrolleras av “klassfienden”.
Det är mot den bakgrunden lotterier blir politiskt intressanta. De framstår som ett slags massfinansiering. Små belopp från många människor, paketerat som underhållning och drömmen om vinst. Det skapar en intäktsbas.
Redan här finns en risk som ofta försvinner i efterhandsberättelsen. När ett parti väl bygger sin ekonomi kring en kommersiell verksamhet blir partiets incitament gradvis mer affärsmässiga än politiska. Det är en långsam förskjutning, men med stora konsekvenser.
Lotteriverksamheten fick tidigt en organisatorisk hemvist i rörelsen. Uppgifter om en start inom SSU, partiets ungdomsförbund, redan 1947 återkommer i flera sammanställningar. Värt att notera är att vid denna tid är arbetarrörelsens första uppbyggnadsfas över. Konsolideringen av makt och anpassning av statsapparat och samhälle har börjat.
1950- och 1960-talen blir en avgörande period. Då byggs den organisatoriska infrastrukturen. 1956 bildades den ekonomiska föreningen Folkrörelsernas Lotteribyrå (senare A-lotterierna). Den typen av konstruktion – ekonomisk förening, med huvudmän i partiet och sidoorganisationer – gör att verksamheten kan växa med professionell drift men ändå uppfattas som folkrörelse.
Med tiden utvecklas detta till en koncernlogik, där A-lotterierna fungerar som nav och dotterbolag opererar själva lotterierna, bland annat via Kombispel.
Det är i den här fasen lotteriet börjar fungera som mer än en sidoverksamhet. Det blir en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Pengar in, organisationen stärks, kampanjer finansieras, ungdomsförbund hålls under armarna. Statligt partistöd och medlemsavgifter blir inte längre de enda ben som ekonomin står på.
Kärnan i systemet är att partipolitiska lotterier länge kunnat ligga i samma regelverksfack som andra allmännyttiga lotterier. Parti och civilsamhälle flätas samman på ett sätt som blir mer problematiskt ju längre Socialdemokraterna innehar regeringsmakten. Partipolitik skiljer sig från andra ändamål eftersom förtroendet för det politiska systemet står på spel, men den insikten saknas inom arbetarrörelsen.
Det här är ett centralt politiskt misslyckande, och Socialdemokraterna är den aktör som i praktiken haft störst nytta av konstruktionen. När ett parti under decennier både kan sätta spelreglerna och dra in betydande intäkter inom samma reglering uppstår en strukturell intressekonflikt. Även om allt formellt är i enlighet med lagar och regler reser det frågor om systemets legitimitet. Vem kontrollerar egentligen vad, och med vilken rätt?
Spelmarknaden omreglerades 1 januari 2019 när spellagen trädde i kraft. Då fick “spel för allmännyttiga ändamål” ett särskilt licensspår i 6 kap, och under detta begrepp verkade partilotterierna. Konstruktionen är begriplig för klassiska föreningslotterier. Den är mer kontroversiell när mottagaren är ett parti som söker regeringsmakt.
När intäkterna blir stora nog händer något förutsägbart. Då blir verksamheten svår att avveckla även om den skaver etiskt. Lotterna har länge varit en betydande inkomst och gav 2023 10,6 miljoner till partikassan och 6,9 miljoner till SSU. Vidare har spelmarknaden digitaliserats och blir mer affärsmässig.
Det är här den moderna tragedin tar form. När en intäktskälla är politiskt bekväm och organisatoriskt vital uppstår en stark tendens att rationalisera bort varningssignaler. Man vill inte veta för mycket, för då måste man agera. Och att agera riskerar att sänka intäkterna.
Kritiken mot socialdemokratiska lotterier är inte ny. 2017 lyfts i riksdagsmaterial uppgifter om att tusentals personer sedan 2004 hamnat hos Kronofogden för obetalda lotter, och att lotter sålts till redan skuldsatta, inte sällan på kredit.
Den här typen av kritik är politiskt explosiv av två skäl. Den träffar socialdemokratins identitet som partiet som säger sig försvara ekonomiskt utsatta. Den pekar också på en affärsmodell där “många små” inte bara är givare, utan människor som inte borde pressas till återkommande betalningar.
Och just därför blir också regelverket om kredit centralt. I riksdagens betänkande om partipolitiska lotterier beskrivs kreditförbudets syfte. Att spelare annars kan frestas spela över sin ekonomiska förmåga. Samtidigt framgår att undantag funnits för vissa prenumerationslotterier inom allmännyttan.
Här ser man hur den gamla folkrörelsemodellen glider över i ett system som liknar aggressiv abonnemangsförsäljning, med stora risker för konsumentskyddet.
När telefonförsäljning och externa callcenters blir motor i verksamheten skruvas incitamenten upp. Försäljningen riktades i hög grad mot äldre. Säljare uppmanades vara aggressiva och köpevillkor ska ha undanhållits.
Kombispel anmäls mellan maj 2022 och sommaren 2024 28 gånger till Konsumentverket och18 av ärendena rör telefonförsäljning, inklusive uppgifter om demenssjuka som inte förstått vad de köpt.
Detta är vad som händer när en politisk intäktskälla drivs enligt säljlogik. Tryck på avslut, bonusar och prestationsmål, systematisk bearbetning och i värsta fall att svaga människor blir lönsamma målgrupper. De kan inte säga nej till telefonförsäljaren.
Det är här Socialdemokraternas moraliska problem blir tydligt. Samma parti som ofta argumenterar för starkare konsumentskydd och hårdare reglering av marknaden har låtit en egen verksamhet använda metoder som uppfattas som just den sortens marknadsbeteende man säger sig vilja bekämpa.
När skandalen briserar 2024 svarar partiet med att sparka vd och uppmana styrelsen att lämna, samt säga upp avtal med telemarketingbolaget.
Men själva kärnfrågan kvarstår. Hur kunde det pågå under lång tid utan att huvudmännen hade koll? Svaret är så klart att de hade koll.
Det blir än mer allvarligt när Sveriges Radio rapporterar att det, enligt partiets svar till Konsumentverket, aldrig fanns något skriftligt avtal mellan Kombispel och telemarketingbolaget Effective Communication. En civilrättsprofessor pekar på att detta kan försvåra tillsynen.
Avsaknad av skriftligt avtal i en riskfylld verksamhet är inte en teknikalitet. Det är ett symptom på avsaknad av ansvarstagande. Otydliga ansvarskedjor, bristande efterlevnadskontroll och en struktur där den som borde ställa krav i praktiken är beroende av att verksamheten fortsätter leverera pengar.
2025 kommer den statliga tillsynen i kapp. Spelinspektionen beslutar om varning och sanktionsavgift på 3 miljoner kronor för bristande kontroll över spelverksamheten för Socialdemokraterna, SSU och S-kvinnor.
I rapporteringen framgår att kritiken handlar om att verksamheten inte säkerställt konsumentskyddet, samt brister kopplade till marknadsföringens måttfullhet och formerna för telefonförsäljningen.
Det är viktigt eftersom det flyttar frågan från “dålig PR” till bristande regelefterlevnad och kontroll. Socialdemokraterna kan då inte längre gömma sig bakom formuleringen att man “agerade direkt” eller att det var en underleverantör som bar skulden. En myndighet konstaterar bristande kontroll i ägar- och styrkedjan.
Parallellt med skandalerna sker en politisk omprövning av partipolitiska lotterier. Regeringen gav 2023 utredare i uppdrag att se över regleringen och nämner uttryckligen behovet av högt förtroende för politiska partier. Partierna ska omfattas av spelskatt och att det ska krävas tydlig information om att överskott går till partipolitisk verksamhet.
Riksdagens behandling av frågan 2024/25 visar samma riktning. Partipolitiska lotterier ska inte ha villkorslättnader, och kreditförbudets konsumentskyddsmotiv betonas.
När skandalerna blev offentliga blev det politiskt möjligt och kanske nödvändigt att skärpa reglerna. Socialdemokraterna hamnade i en situation där man både var den mest exponerade aktören och den som hade svårast att trovärdigt försvara särställningen.
Den 27 juni 2025 bekräftar Socialdemokraterna att man säljer lotteriverksamheten till IOGT-NTO. Partiet anger att verksamheten inte längre är ekonomiskt hållbar, efter sanktionsavgiften och kommande skärpningar som träder i kraft vid årsskiftet. Bland annat en 22-procentig spelskatt från 1 januari 2026 gör verksamheten olönsam. Dessutom införs krav som slår direkt mot tidigare upplägg, exempelvis kredit och tydligare märkning.
Detta är en högst motvillig reträtt från partiets sida. Inte främst av moralisk övertygelse utan av ekonomisk nödvändighet och politiskt tryck. Om man måste betala skatt och inte får lura kunder så lönar sig inte verksamheten.
Det som tar död på Socialdemokraternas lotteribolag är inte en enskild skandal. Det är en kombination av fyra systemkrafter:
1) Intäktsberoende som förvrider omdömet
När lotterierna blir en löpande finansieringskälla uppstår en intern ovilja att se problem, eftersom varje allvarlig åtgärd riskerar att slå mot valkassa, organisation och anställda.
2) Regelverk som gynnat modellen
Partipolitik har behandlats som “allmännytta” i spelregleringen. Det har gett legitimitet och ibland villkorslättnader, men också en permanent intressekonflikt.
3) Outsourcing som skapar förnekelse
När försäljningen läggs på externa telemarketingbolag kan huvudmannen låtsas vara förvånad när metoderna avslöjas. Men utan avtal, med många anmälningar och tydliga incitament blir den förnekelsen svår att ta på allvar.
4) Skandaler som träffar värdegrunden
Att pressa äldre och förvirrade människor att teckna prenumerationslotter är en direkt kollision med den socialdemokratiska självbilden. När Spelinspektionen därefter slår fast bristande kontroll och utdömer sanktionsavgift blir det juridiskt och institutionellt tydligt att det handlade inte om enstaka rötägg, utan om medveten strategi.
Det började som en folkrörelsemetod. Många små bidrag, egen finansiering, oberoende från kapitalet. Men med tiden blev lotterierna en affärsverksamhet där Socialdemokraterna både var moralisk domare i debatten, lagstiftare i riksdagen och ekonomisk aktör på en marknad.
När ett parti under decennier gör sig beroende av en spelintäkt uppstår förr eller senare ett vägval. Ska man anpassa verksamheten efter värderingarna eller anpassa värderingarna efter verksamheten? Skandalerna visar vad som i praktiken hände.