När Mattias Karlsson i Studio 3 argumenterade för att massinvandringen utgjort ett av de största sveken mot arbetarklassen satte han fingret på en av de viktigaste politiska förändringarna i samtida svensk historia. Han beskrev inte bara varför Sverigedemokraterna har vuxit till att bli landets näst största parti. Han beskrev också varför Socialdemokraterna under lång tid har förlorat kontakten med de människor som en gång utgjorde partiets ryggrad.
Under flera decennier fick svenska arbetare höra att den förda migrationspolitiken skulle göra Sverige rikare, starkare och mer dynamiskt. Politiker, myndigheter, forskare och ledarsidor upprepade samma budskap. Invandringen skulle lösa kompetensbrist, stärka ekonomin och bidra till tillväxt. Den som uttryckte tvivel misstänkliggjordes. Kritik förklarades med okunskap, rädsla eller bristande tolerans. Men samtidigt pågick något helt annat ute i verkligheten. Där såg människor hur bostadsköerna växte, hur skolornas problem blev större, hur segregationen fördjupades och hur den grova kriminaliteten bredde ut sig över alltfler delar av landet.
Det är nämligen inte ministrar, generaldirektörer eller ledarskribenter som har fått leva med konsekvenserna av Sveriges misslyckade integrationspolitik. Det är inte de som har fått se sina bostadsområden förändras på några få år. Det är inte de som har fått sina barn placerade i skolor där majoriteten av eleverna saknar svenska som modersmål. Det är inte de som har stått närmast den växande gängkriminaliteten. Det är arbetarklassen som har fått bära en oproportionerligt stor del av kostnaden för en politik som andra människor beslutat om. När Mattias Karlsson talar om ett svek är det just denna erfarenhet han sätter ord på.
Men Socialdemokraternas problem handlar egentligen om något större än invandringen. Invandringen blev snarare den fråga som tydligast blottlade hur långt partiet hade rört sig bort från sina egna väljare. Det som en gång var ett parti för industriarbetare, byggnadsarbetare, chaufförer, undersköterskor och verkstadsanställda har gradvis förvandlats till ett parti vars ledarskikt i allt högre grad hämtas från politikens, myndigheternas och storstädernas tjänstemannamiljöer. De människor som fattar besluten lever i dag ofta långt från de miljöer där konsekvenserna märks som tydligast.
Medan många arbetare har oroat sig över tryggheten, energipriserna, hushållsekonomin och migrationen har Socialdemokraterna ägnat allt större uppmärksamhet åt frågor som engagerar den urbana akademiska medelklassen. Klimatpolitik, identitetspolitik, normkritik och symbolfrågor har fått en alltmer framträdande plats. Många väljare upplever att partiet inte längre talar deras språk, inte delar deras verklighetsbild och inte prioriterar deras problem.
Den utvecklingen har förstärkts av Socialdemokraternas relation till sina tänkta samarbetspartier. För en industriarbetare som vill se utbyggd kärnkraft framstår Miljöpartiet knappast som ett attraktivt alternativ. För den som oroar sig över arbetskraftsinvandringens effekter på löner och villkor är Centerpartiets politik svår att förstå. För den som vill se en stram migrationspolitik och hårdare tag mot kriminaliteten erbjuder Vänsterpartiet få svar. Ändå är det just dessa partier som Socialdemokraterna tvingas luta sig mot för att kunna bilda regering.
Därmed blir det också svårare för partiet att återvinna förtroendet hos de väljare som redan har lämnat. För lämnar, det gör arbetarna.
När väljare byter parti på grund av en enskild fråga kan de ofta vinnas tillbaka. Men när väljare börjar uppleva att ett parti inte längre förstår deras vardag, deras värderingar eller deras intressen uppstår ett betydligt större problem.
Just detta förklarar också Sverigedemokraternas framgångar bland LO-medlemmar. Många av dessa väljare har inte förändrats särskilt mycket. De arbetar fortfarande, betalar skatt, bildar familj och oroar sig för framtiden på ungefär samma sätt som tidigare generationer gjort. Det som har förändrats är deras uppfattning om vilket parti som bäst representerar deras intressen.
Det är därför Mattias Karlsson träffar så rätt när han beskriver massinvandringen som ett svek mot arbetarklassen. Inte därför att invandringen ensam förklarar Socialdemokraternas tillbakagång, utan därför att frågan symboliserar något mycket större. Den symboliserar en politisk elit som slutade lyssna på sina egna väljare. Den symboliserar ett parti som gradvis kom att identifiera sig mer med storstadens progressiva tjänstemän än med de människor som byggde dess historiska styrka.
Socialdemokraterna kommer sannolikt att fortsätta analysera opinionsmätningar, kommunikationsstrategier och kampanjbudskap. Men så länge partiet vägrar erkänna den grundläggande orsaken till väljarflykten kommer det politiska landskapet fortsätta förändras. Och Socialdemokraterna upphör vara ett arbetarparti.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.