Under större delen av 1900-talet var sambandet självklart. Arbetare röstade på Socialdemokraterna. LO-medlemskap och socialdemokratiska valsedlar hörde ihop. Men den tiden är över.
De senaste siffrorna från SCB visar att Socialdemokraterna tappar kraftigt bland LO-medlemmar. På bara ett år har partiet fallit från 44,8 till 36,5 procent bland LO-medlemmar, samtidigt som Sverigedemokraterna ökar till 29,2 procent. SD är nu det näst största partiet i den grupp som en gång dominerades helt av Socialdemokraterna.
Samtidigt visar samma undersökning att Sverigedemokraterna åter är större än Socialdemokraterna bland inrikes födda män. 26,4 procent uppger att de står närmast SD, jämfört med 25,9 procent för S.
Detta är inte en tillfällig opinionsrörelse. Det är resultatet av en politisk omvandling som pågått under lång tid.
Socialdemokraterna har successivt lämnat arbetarna bakom sig. I stället har partiet blivit ett parti för bidragsberoende grupper, offentliganställda tjänstemän och vänsterliberala storstadsbor. De människor som bygger husen, kör lastbilarna, arbetar på verkstäderna, står i fabrikerna och går upp tidigt på morgonen för att få Sverige att fungera har fått se sina intressen nedprioriteras.
Under decennier drev Socialdemokraterna en migrationspolitik som pressade lönerna i de yrken där vanliga arbetare konkurrerar om jobben. De öppnade dörren för omfattande arbetskraftsinvandring samtidigt som de förklarade att invändningar var uttryck för främlingsfientlighet. När svenska byggnadsarbetare, chaufförer och industriarbetare såg sina villkor försämras möttes de inte av förståelse utan av moraliserande.
Sverigedemokraterna gjorde tvärtom. Partiet talade om lönedumpning när andra partier förnekade problemet. De krävde skärpta regler för arbetskraftsinvandringen när etablissemanget försvarade systemet. De försvarade svenska löntagare när andra försvarade billiga arbetskraftsimporter. Arbetare märker skillnaden.
De märker också att deras privatekonomi förbättrats under den nuvarande mandatperioden. Inflationen har pressats tillbaka. Reallönerna stiger igen. Skatterna har sänkts. Bensin- och dieselpriserna har kommit ned från de extrema nivåer som präglade den rödgröna eran. Om Miljöpartiets och Socialdemokraternas politik legat fast hade drivmedelspriserna varit många kronor per liter dyrare. För människor som är beroende av bilen för att ta sig till jobbet handlar detta inte om symbolpolitik utan om tusenlappar varje år.
När människor får mer pengar kvar i plånboken behöver de inga långa ideologiska föreläsningar för att förstå vem som företräder deras intressen.
Samtidigt har Socialdemokraterna förflyttat sig allt längre in i den identitetspolitiska återvändsgränden. Partiet som en gång talade om arbete, industri och nationell sammanhållning ägnar sig numera åt normkritik, hat mot vita män och symbolfrågor som engagerar en liten grupp aktivister i storstäderna men lämnar vanliga löntagare helt oberörda.
Många arbetare ser dessutom vad som väntar efter valet. En socialdemokratisk regering skulle vara beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det innebär högre drivmedelspriser, mer symbolpolitik och ett ännu större inflytande för krafter som står långt från vanliga arbetares vardag.
Den svenska arbetarklassen är inte dum. Den ser vilka som tar dess problem på allvar och vilka som mest är intresserade av att vinna applåder på Södermalm. Därför sker nu ett historiskt skifte i svensk politik.
Socialdemokraterna förlorar arbetarna därför att de slutat vara ett arbetarparti. Sverigedemokraterna växer därför att de blivit det parti som allt fler arbetare upplever står närmast deras verklighet.
SCB:s siffror är bara början på den utvecklingen. De är bara ytterligare ett bevis på att den gamla politiska kartan håller på att ritas om. Nu väljer arbetarna SD. Det kan bli betydelsefullt i valet.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.