Presskonferensen med Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson är symbolen för en psykologisk barriär som rämnade. På ytan var det helt odramatiskt. Två partiledare stod bredvid varandra och presenterade en överenskommelse. De talade om samarbete, om reformer och om hur ett framtida regeringsunderlag kan se ut. Den som inte förstår betydelsen skulle kunna tycka att scenen var tråkig.
Men när Jimmie räckte ut handen och Simona sträckte sig förbi den för att falla in i en djup kram stannade världen. I alla fall den svenska urbana medelklassens värld.
I stora delar av det politiska och mediala Sverige har sverigedemokrater, som bekant, behandlats som en moralisk avvikelse. Så är det fortfarande, trots alla år som gått sedan de kom in i riksdagen. Sverigedemokrater är ett fenomen man talar om men inte med, inte samarbetar med och helst inte ens sitter i samma rum som. Denna inställning har inte bara varit en politisk strategi utan också en social regel. Man umgås inte med dem. Man låtsas helst att de inte finns.
Så är den sociala verkligheten inte minst för den vänsterliberala eliten.
Problemet med sådana regler är att de gör något med människors föreställningar. När man konsekvent undviker kontakt med en grupp människor börjar man fylla tomrummet med fantasier. Motståndaren blir inte längre en politisk rival utan en karikatyr. Sverigedemokrater beskrivs då inte bara som människor med andra politiska prioriteringar utan som något mörkare. De sägs vara drivna av hat. De sägs vara okunniga.
Det är en ganska effektiv berättelse så länge man aldrig möter en sverigedemokrat.
Men förr eller senare tvingas man lämna sin bubbla. Man hamnar i samma rum. Man sitter vid samma bord. Man talar med varandra.
Simona Mohamsson är långt ifrån den första politiker som gör denna upptäckt. Samma sak har hänt i kommuner runt om i Sverige under de senaste tio åren. Politiker som tidigare fått lära sig att Sverigedemokraterna var ett slags politiska främlingar har tvingats samarbeta med dem i praktiken. När mötet väl sker visar det sig ofta att människorna bakom partibeteckningen inte alls motsvarar den demoniska bild som målats upp.
De visar sig vara vanliga människor med vanliga vardagsproblem. De oroar sig för kriminaliteten i sina städer. De pratar om skolan, om energipriser och om ekonomin. De diskuterar sjukvården och integrationen. De älskar sitt land och vill att det ska fungera bättre än det gör i dag.
Detta betyder naturligtvis inte att man måste hålla med dem i varje sakfråga. Politik handlar om konflikt. Det är just därför vi har partier. Men demokratiska konflikter fungerar bara i ett system där motståndaren erkänns som just en motståndare och inte som ett moraliskt monster.
Det var därför fredagens scen blev så symbolisk. Inte främst på grund av innehållet i överenskommelsen utan på grund av vad den representerade. När Simona Mohamsson stod där bredvid Jimmie Åkesson brast ytterligare en liten bit av den gamla svenska politiska mytologin. Den där föreställningen som i åratal har sagt att vissa människor är onda.
Den verkliga lärdomen från fredagen är därför inte i första hand politisk utan psykologisk. Den säger något om vad som händer när människor isoleras från varandra i miljöer där vissa åsikter betraktas som socialt otillåtna. När man inte möter människor ansikte mot ansikte blir det lätt att tro på de mest groteska föreställningar om dem.
Och kanske var det just detta Simona Mohamsson upptäckte när hon tog steget till att bli partiledare. Bubblan sprack. Hon upptäckte att Jimmie är trevlig och förnuftig. Annika Strandhäll skrev på X efter presskonferensen att det borde vara ”utmanande” att titta sig i spegeln ikväll för någon med ”Mohamssons bakgrund”.
Jag tror det är precis tvärtom. Simona upptäckte att Strandhälls lögner är just lögner. Hon upptäckte något som spräckte bubblan. Att Jimmie Åkesson är en människa.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.