Dick Erixon: EU belönar länder där man jobbar mindre

Tanken bakom EU-budgeten är att medlemsländer som är rikare ska betala mer till det gemensamma projektet, som ju i grunden är frihandel. Här uppstår en första galenskap. Frihandel är ju egentligen “gratis” eftersom det handlar om att möjliggöra export och import av varor och tjänster mellan EU-länderna - utan byråkrati och avgifter.

Men sedan Europaprojektet blev en union har dock en rad politiska ambitioner lagts på EU som kostar stora summor. EU-politiken har tagit frihandeln som “gisslan”. Ska ett land vara med i frihandelszonen, den inre marknaden, måste man också vara med och betala politiska ambitioner i Bryssel.

Redan detta är fel. EU borde inte ha någon politisk överbyggnad som kostar stora summor. EU:s grundfundament är frihandel. Bara de regler som behövs för att upprätthålla smidig handel över gränserna borde vara tvingande. Alla andra projekt, som regionala utvecklingsfonder, klimatsatsningar, jordbruksstöd mm, borde vara frivilliga för varje land att ansluta sig till eller stå utanför.

Tvingande politiska projekt

Men nu har EU:s budget expanderat kraftigt och Ursula von der Leyen vill utöka den ännu mycket mer. Medlemsländerna ska tvingas betala.

Och då vill man ta mer från “rika” länder. Men konstruktionen av dessa intäkter till EU är sådana att man tar en del av varje lands BNI. Det kan låta rimligt. Men man glömmer då att ekonomin faktiskt beror på hur mycket invånarna arbetar. De länder där man arbetar mer får bättre ekonomi än länder där man arbetar mindre. 

Ska verkligen länder där människor arbetar och sliter mycket längre av sin yrkesverksamma tid, exempelvis genom att gå i pension vid högre ålder, subventionera länder där människor slappar och går tidigt i pension? 

Ja, säger EU. 

Sverige betalar de som jobbar mindre

Sverige tillhör de länder där människor arbetar längst av alla i Europa. Enligt ny statistik från Eurostat arbetar i snitt en svensk i 43 år. 

Det kan jämföras med Italien där snittet är 33 år. Många länder i Östeuropa och vid Medelhavet jobbar invånarna 35-36 år i snitt.

Och det är dessa länder som samtidigt är nettomottagare av EU-medel, medan Sverige betalar ett stort nettobelopp till EU.

Det betyder att svenskar arbetar för att försörja människor i andra EU-länder som jobbar betydligt mindre än svenskar.

Är detta rättvist? Knappast.

Jag anser att Sverige borde driva att denna variabel, med antal år i arbetslivet, ska vägas in när medlemsavgift för medlemsländerna avgörs. Hårt arbetande länders befolkningar ska inte bestraffas.

Vårt land betalade nära 44 miljarder kronor till EU år 2023 och fick tillbaka 18 miljarder, vilket resulterade i en nettoavgift på över 25 miljarder kronor. Sverige är den fjärde största nettobetalaren i förhållande till BNP. En orsak är att vi i vårt land jobbar så länge under vårt arbetsliv. Och det bestraffas av EU.

Här är länderna där man jobbar längst – och kortast

Ny statistik över hur mycket man arbetar i olika länder har kommit från EU:s statistikmyndighet Eurostat. Här är hela listan. 

1. Island* – 46,3 år

2. Nederländerna – 43,8 år

3. Sverige – 43 år

4. Schweiz* – 42,8 år

5. Danmark – 42,5 år

6. Estland – 41,4 år

7. Norge* – 41,2 år

8. Irland – 40,4 år

9. Tyskland – 40 år

10. Finland – 39,8 år

11. Malta – 39 år

12. Cypern – 39 år

13. Österrike – 38,7 år

14. Litauen – 38,5 år

15. Tjeckien – 37,5 år

16. Ungern – 37,4 år

17. Lettland – 37,4 år

18. Frankrike – 37,2 år (EU-snittet)

19. Slovenien – 37,1 år

20. Spanien – 36,5 år

21. Slovakien – 36 år

22. Luxemburg – 35,6 år

23. Serbien – 35,5 år

24. Polen – 35,5 år

25. Belgien – 35 år

26. Kroatien – 34,8 år

27. Grekland – 34,8 år

28. Bulgarien – 34,8 år

29. Italien – 32,8 år

30. Rumänien – 32,7 år

31. Montenegro** – 32,1 år

32. Nordmakedonien** – 31,5 år

33. Turkiet** – 30,2 år

* Medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)

** EU-kandidatland

Dick Erixon, EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna