Det finns politiker man kan vara oense med men ändå respektera. Som dyker upp i SVT, svarar på frågorna de får så gått de kan.
Alice Teodorescu Måwe (ATM) är inte en sådan politiker.
Förra veckan satt hon i 30 minuter och vägrade, konsekvent och utan att rodna, svara på frågor om vem som donerar henne pengar. Inte vem. Inte hur mycket. Ingenting. Anledningen till detta var svepskäl. Hennes “familjs säkerhet”.
Men hon glömmer att svenska väljare är smartare än att gå på en sådan ursäkt.
Säkerligen riktas hot och oroväckande meddelanden mot henne. Men det är knappast något hon är ensam om.
Hanif Bali har sedan många år tillbaka skyddade personuppgifter. Mattias Karlsson, liksom andra SD-politiker, har många gånger berättat om hur AFA attackerade partiets träffar och till och med genomförde våldsamma angrepp mot privat midsommarfirande för tjugo år sedan. Utan att säga att det är rimligt går det kallt att konstatera att risken finns för sådant, inte minst hos framstående politiker.
Men till skillnad från Alice finns det inga misstankar om att någon av dem tar emot pengar från främmande makt. Aldrig har de heller kännt ett behov av att dra kortet om “familjens säkerhet” som hon nu spelar. Men sen har de aldrig heller jobbat i Bryssel.
Varje insatt person vet att Bryssel är snudd på lika korrupt och ruttet som Washington D.C. Och då är det rätt illa.
Det är bara fyra år sedan Qatar-gate ägde rum. Belgisk polis genomförde då flera razzior mot högt uppsatta EU-politiker som misstänktes för att, i utbyte mot pengar, bejaka qatariska intressen i det europeiska lagstiftningsarbetet. Dessförinnan stod det klart att Ryssland finansierat delar av den europeiska klimatrörelsen för att driva igenom kärnkraftsavvecklingen till förmån för rysk gas. Vilket de lyckades med.
För den med tillräckligt stor vilja och plånbok är både lagligt och olagligt påverkansarbete en vanligt förekommande del av politiken i Bryssel. Så är det förstås i Sverige också, men i betydligt lägre utsträckning.
I Sverige är jävsförhållanden och intressekonflikter tydligt reglerade i lag, vilket gör att de snabbt flyter upp till ytan. Partier måste redovisa namnet på givare som skänker mer än trettiotusen kronor. Varken ministrar, riksdagspolitiker eller tjänstemän slipper undan medial granskning när sådan är på sin plats. Man kan inte ens bjuda in en gäst på rundvandring i Riksdagen utan att alla namn registreras i entrén.
När något göms i Sverige dyker det förr eller senare upp. I Bryssel är det mer sällan fallet. Inte minst eftersom den seriösa mediagranskningen till stor del är koncentrerad till medlemsstaterna.
I ATM:s fall är situationen prekär.
Hon har visserligen klarat EU-parlamentets transparenskrav, men på ett sätt som omöjliggör reell granskning. I insynsdokumentet uppger hon under rubriken "eventuell övrig information" att hon får löpande ekonomiskt stöd från en okänd privat donator.
I bästa sändningstid i 30 minuter hade hon ett utmärkt tillfälle att berätta varifrån pengarna kommer, eller åtminstone hur stora summor det rör sig om. Men inte ett knyst fick väljarna höra. Då får man skylla sig själv om folk börjar spekulera.
Givet hur Bryssel fungerar vore det inte en blixt från en klar himmel om pengarna kom från främmande makt. Och ser man till hennes fokus och val av frågor att driva medialt och i parlamentet finns det särskilt ett land att spekulera kring: Israel.
Hon har lagt i stort sett all sin vakna tid på att villkorslöst försvara vad den israeliska staten tar sig för i krigsväg. Oaktat hur många civila som mister livet, hur många attacker mot grannländer som genomförs eller hur många gånger Israel agerar i strid med folkrätten. Oaktat också den ekonomiska skada som kriget mot Iran åsamkar Europa, i form av att transporterna via Hormuzsundet har stannat av.
Ett enkelt "jag vidhåller att Israel har rätt att försvara sig" i ett socialt medie-inlägg någon gång hade räckt. Men hon väljer att lägga ner hela sin själ på att efterapa deras talepunkter, som hon var deras politiker.
Samtidigt lyser kommentarer om svenska förhållanden med sin frånvaro.
Ingenting om våldtäktsvågen i svensk äldreomsorg. Ingenting om den svenskfientlighet som svenska barn upplever i och utanför skolan. Inte heller några annars vanliga borgerliga käpphästar om valfrihet i välfärden eller värnet om svenskt jord- och skogsbruk.
Den kombinationen, av ett ensidigt utrikespolitiskt fokus och vägran att redovisa vem som finansierar henne, är politiskt sprängstoff som riskerar skada hela högern. Därför är kritiken både befogad och viktig.
Högerns framgångar i västvärlden under det senaste decenniet vilar på en principiell grund: det egna folket först. Det har samtidigt gett rörelsen ett legitimt vapen mot etablissemanget, som år efter år prioriterat andra länders intressen, andra gruppers behov och andra agendor än sina egna medborgares.
Det har väljarna belönat.
Men det förtroendet sätter ATM nu på spel med sin politiska gärning och ovilja att berätta vem som finansierar henne.
Hon borde ha förekommit spekulationerna, inte minst givet sin bakgrund inom lobbyism och det faktum att hon verkar i Bryssel.
Då hade hela högern sluppit den här debatten. Istället valde hon en annan väg.
Alice Teodorescu Måwe måste omgående svara på alla frågor som kan tänkas finnas om hennes hemliga finansiär. Finns det misstankar om att man tar pengar mot att driva främmande makts intressen på svenska väljares mandat, så har vi större problem än alldagliga meningskiljaktigheter.
Markus Johansson-Martis
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.