Carl Eos: Kanske skulle Magdalena Andersson behöva en man

Jag tillhör en generation som matades med budskapet att jämställdhet var en fråga om könsfördelning och att det var en grundprincip. Det var inte förhandlingsbart. Paneler skulle vara balanserade. Representation var avgörande. Perspektiv skulle spegla samhället. Varje avvikelse granskades. Varje snedfördelning problematiserades. Det gällde alltid. Trodde vi. Men uppenbarligen gällde det inte här.

Om fyra män hade stått där hade det inte gått obemärkt förbi. Då hade det talats om strukturer, exkludering och makt. Då hade analysen varit omedelbar och skoningslös. Nu har knappt någon noterat bristen på män. Det säger något om hur selektiv vår syn på jämställdhet har blivit.

Samtidigt pågår en annan diskussion som är desto mer intensiv. Den om att män går åt höger och kvinnor åt vänster. Den är inte en spekulation utan tydligt mätbar, särskilt bland unga. Två tredjedelar av unga kvinnor lutar vänster. Männen rör sig i motsatt riktning.

Kön har blivit politik. Och politik har blivit kön. I det ljuset framstår oppositionens sammansättning inte som en tillfällighet utan som en spegling av något djupare.

Susanna Birgersson är inne på ett spår som förtjänar att tas på allvar. Hon beskriver hur vänstern i allt högre grad erbjuder en värld utan egentliga målkonflikter. En värld där politiken reduceras till goda intentioner. Där det räcker att vilja väl. Där alla problem i grunden anses möjliga att lösa om vi bara är tillräckligt solidariska, tillräckligt inkluderande, tillräckligt snälla.

Det är en tilltalande världsbild. Men den är också bedräglig. Det är föreställningen om att världen innerst inne är harmonisk och att konflikter mest är missförstånd som kan lösas med rätt värdegrund och lite mer empati. Problemet är att verkligheten inte fungerar så.

Birgersson poäng är att vi i det offentliga samtalet tycks psykologisera mäns politiska ställningstaganden mer än kvinnors. Om vi psykologiserade kvinnorna skulle analysen sannolikt se ut så som hon beskriver den. Stressade och nedstämda kvinnor med en negativ bild av framtiden lockas av vänsterns vackra snälla värld där alla är i grunden goda.

Men politik är hantering av målkonflikter. Prioriteringar. Avvägningar. Ibland hårda beslut där något måste väljas bort för att något annat ska fungera. När den dimensionen försvinner ur ett politiskt projekt händer något med vilka det tilltalar.

För om män i högre grad attraheras av konfliktperspektiv, av ansvar, av tydliga gränser och konsekvenser, medan kvinnor i högre grad attraheras av harmoniperspektiv och social trygghet, då är det inte konstigt att vänstern och högern drar åt olika håll. Det är inte en moralisk fråga. Det är en fråga om hur man uppfattar världen.

Och då blir också frånvaron av män i oppositionen mer än en slump. Den blir en logisk följd. Det är inte bara så att män röstar bort vänstern. Det är också så att vänstern i allt mindre utsträckning talar till män.

Perspektiven smalnar av. Erfarenheterna blir mer homogena. Och i slutändan står man där i en partiledardebatt utan en enda manlig röst och märker det knappt själv. Det borde väcka frågor. De fyra Tidö-partierna tycks trots allt få fram fler kvinnor till ledande positioner. De kvinnorna möts ofta av hat från vänstern. 

Min uppväxt i det radikalfeministiska Sverige fick mig faktiskt att inse att både kvinnor och män behövs. Inte i bemärkelse att alla yrken eller sammanhang måste ha jämn könsfördelning, men i bemärkelsen att manliga och kvinnliga perspektiv skiljer sig åt. I vårt tid är avsaknaden av realism och problemlösning i politiken stor. Jag tror att Sverige under många år övervärderat perspektiven som bygger på människans godhet.

Därför kanske svensk mitten-vänster borde fundera på bristen på män. Inte för att uppfylla någon kvot. Inte för att ticka av en princip om jämn könsfördelning. Utan för att förstå vad som håller på att hända med Sverige. För ett politiskt block som tappar kontakten med halva befolkningen tappar förr eller senare också kontakten med verkligheten.