Den rättspolitiska debatten kring Dumpen har på kort tid utvecklats till något betydligt större än en diskussion om en enskild verksamhet. Den har blivit en fråga om trovärdighet, och om Socialdemokraternas ansvar för den lagstiftning som i dag uppfattas som föråldrad.
På sociala medier skriver universitetslektorn Jakob Heidbrink att Thomas Bodström och hans medförfattare i en artikel “ljuger, medvetet eller åtminstone grovt vårdslöst”. Han fortsätter: ”Jag ser inget utrymme för juridisk meningsskiljaktighet på det här området. Argumenten i texten håller inte för granskning.”
Samtidigt menar Patrik Sjöberg att Bodström tycks hysa ett närmast personligt agg mot Dumpen. Heidbrink menar alltså att det är okontroversiellt att påstå att Thomas Bodström ljuger. Sjöberg uppfattar det som att Bodström driver någon form av personlig vendetta.
Varför är Thomas Bodström besatt av Dumpen? När han påstår att politiska Swish-donationer skulle utgöra ett hot mot demokratin eller stå i konflikt med grundlagen är det inte bara en hård formulering. Det är ett påstående som riskerar att vilseleda allmänheten om hur rättssystemet faktiskt fungerar. Man bör kunna förvänta sig mer av en före detta justitieminister.
Samtidigt pågår den verkliga konflikten någon annanstans. Allt fler människor upplever att lagstiftningen inte längre motsvarar den moraliska intuitionen om rätt och fel. Grooming på nätet, organiserade kontaktförsök mot barn och digital exploatering är fenomen som vuxit fram snabbare än lagstiftningen har förändrats. När civilsamhällesaktörer kan synliggöra detta i en omfattning som rättsväsendet inte förmår matcha uppstår den självklara politiska frågan varför politiken inte har moderniserat lagarna?
Här bär Socialdemokraterna, tillsammans med flera andra partier, ett tungt historiskt ansvar. Under lång tid har både förtalslagstiftningen och polisens möjligheter att arbeta proaktivt i digitala miljöer lämnats i ett skick som allt fler uppfattar som otidsenligt. Det är i detta vakuum som konflikterna nu exploderar. Det är därför Bodströms utspel får större konsekvenser än han själv kanske inser.
För Magdalena Andersson och Socialdemokraterna är situationen särskilt känslig. När en tidigare socialdemokratisk justitieminister uppträder på ett sätt som uppfattas som hysteriskt eller verklighetsfrånvänt i en fråga där allmänheten snarare efterfrågar handlingskraft, skapas ett trovärdighetsproblem som inte kan ignoreras. Partiets nuvarande strategi tycks vara att ligga lågt och hoppas att debatten blåser över. Men den strategin håller inte.
Allmänheten ser nämligen vad som händer. Den ser hur diskussionen gång på gång flyttas från barns utsatthet och bristande lagstiftning till tekniska sidofrågor om Swish-betalningar och juridiska formaliteter. Den ser hur socialdemokrater undviker att tala om det uppenbara med att lagstiftningen inte längre motsvarar samhällsutvecklingen.
Medan de som har makten inom Socialdemokraterna idag är tysta så låter deras tidigare justitieminister desto mer. Och ju längre tystnaden från partiledningen varar, desto större blir problemet för Magdalena Andersson
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.