EU:s absurda förslag saknar motstycke

Tidigare denna månad lade Europeiska kommissionen fram ett officiellt förslag till ny långsiktig EU-budget, som omfattar EU:s utgifter för perioden 2028–2034. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen verkar därmed testa gränserna. Ingen verkar nöjd, vilket väcker frågor om kommissionsordförandens legitimitet.

Att ingen EU-medlemsstat är villig att acceptera förslaget i dess nuvarande form är förståeligt, men idén att EU:s utgifter ska få öka från 1,2 biljoner euro till nästan 2 biljoner euro möter motstånd från nettobidragsgivarna, inte minst eftersom von der Leyen vill avskaffa de nuvarande bidragsrabatter som länder som Nederländerna och Tyskland åtnjuter. Kommissionen anser tydligen inte att förslaget innebär en ökning, eftersom det bara lägger till EU:s de facto andra budget – Covid-återhämtningsfonden på 800 miljarder euro – till den befintliga budgeten. Under 2020 var Nederländerna dock bara villiga att gå med på denna bedrägeribegynnande skumma fond under förutsättning att det skulle vara en engångsåtgärd.

EU:s ordinarie budget finansieras huvudsakligen genom bidrag från medlemsstaterna, medan Covid-återhämtningsfonden finansierades genom lån som måste återbetalas från och med 2028. En stor utmaning är hur detta ska gå till. Länder som Belgien är emot att ta nya lån för att betala gamla, men de har inte mycket budgetutrymme för att betala de gamla lånen ur sina egna budgetar. Vi kan därför förvänta oss ett enormt tryck på medlemsstater som Nederländerna och Tyskland att helt enkelt återbetala de gamla lånen med nya. Detta innebär att Covid-återhämtningsfonden kommer att bli permanent. En dag kan den till och med ersätta den ordinarie budgeten på lång sikt, för om det är något som eurokraterna ogillar så är det den öppna kampen om pengarna vart sjunde år, när en svår överenskommelse måste nås.

Därför uppmärksammas det gång på gång det särskilt problematiska sätt på vilket EU-medlen har använts. Europeiska revisionsrätten, EU:s finansiella tillsynsmyndighet, har i åratal varit starkt kritisk till hur EU använder sina pengar, och särskilt till den senaste tidens ökning av felaktiga EU-utgifter. År 2024 klagade institutionen över att 15 miljarder euro i sammanhållningsmedel hade missbrukats till följd av brister både hos Europeiska kommissionen och medlemsstaterna.

Missbruk är en sak. Korruption och bedrägeri är en annan. År 2021 varnade professor Vince Musacchio, en renommerad expert på korruptionsbekämpning vid Rutgers Institute on Anti-Corruption Studies, för att ”mellan 2015 och 2020 har EU tilldelat Italien cirka 70 miljarder euro i struktur- och investeringsfonder. Hälften av dessa medel hamnade i händerna på den organiserade brottsligheten.”

Kommissionen verkar inte vara särskilt oroad. En sak saknas nämligen i kommissionens förslag: en seriös plan för att förhindra att EU-medel på upp till en miljard euro per år hamnar i händerna på bedragare. En EU-tjänsteman beklagar kommissionens bristande handlingskraft och säger med rätta till Euractiv: ”Om vi ska be medborgarna att acceptera budgetdisciplin måste vi börja med att visa att pengarna inte stjäls.”

Mer skattebefogenheter

Vid varje tillfälle försöker Europeiska kommissionen skaffa sig mer skattebefogenheter. Denna gång vill den finansiera 800 av de 1 200 miljarderna på detta sätt, bland annat genom en EU-skatt på stora företag. Tyskland har redan avvisat förslaget, men EU-kommissionen kommer sannolikt inte att låta saken vara där.

En annan aspekt av EU-kommissionens plan är att beskatta tobaksprodukter mycket hårdare och återföra en del av intäkterna till EU:s budget. Sverige har redan uttalat sig starkt mot detta. Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson kallade idén ”helt oacceptabel”. Hon påpekade att kommissionen inte bara vill ta itu med tobaksprodukter, utan också med alternativ till tobak: ”Det verkar som om Europeiska kommissionens förslag skulle innebära en mycket stor skattehöjning på snus och dessutom vill kommissionen att skatteintäkterna ska gå till EU och inte till Sverige.”

Den nederländske EU-kommissionären Wopke Hoekstra är ansvarig för översynen av EU:s direktiv om punktskatter på tobak. I ett inlägg på LinkedIn anger han att han fullt ut stöder von der Leyens strategi, särskilt när det gäller att bekämpa alternativ till tobak, såsom e-cigaretter eller nikotinpåsar, även om de inte innehåller tobak. Tidigare i år sa han: ”Rökning dödar, e-cigaretter dödar.” Hoekstra likställde därmed de två, trots att enligt det brittiska hälsoministeriet ”de bästa uppskattningarna visar att e-cigaretter är 95 % mindre skadliga för hälsan än vanliga cigaretter”.

Det är ingen slump att Sverige är så starkt emot kommissionens förslag. Landet är det enda EU-land som är undantaget från EU:s förbud mot snus, som är ett alternativ till rökning. Efter tre decennier av undantag är resultaten rent ut sagt pinsamma för EU:s politik på detta område: Sverige har inte bara en av de lägsta rökfrekvenserna i Europa, utan också en mycket lägre förekomst av rökrelaterade sjukdomar. Jämfört med andra EU-länder har Sverige 44 % färre dödsfall till följd av tobaksbruk, 41 % färre fall av lungcancer och 38 % färre dödsfall i cancer. Man skulle förvänta sig att politiker som uppriktigt vill hjälpa människor att bryta ohälsosamma vanor skulle undersöka möjligheten att tillåta mindre skadliga alternativ.

Europeiska kommissionen kan dock inte undertrycka sin egen paternalistiska instinkt att helt enkelt förbjuda allt. Förutom det uppenbara faktum att ännu högre skatter kommer att urholka européernas köpkraft, verkar kommissionär Hoekstra också missa att detta kommer att öka marknaden för illegala cigaretter, som är en viktig inkomstkälla för den organiserade brottsligheten.

Tvärtom hävdar han att högre tobaksskatter ”kommer att bidra till att bekämpa bedrägerier och gränsöverskridande handel, varumärkesförfalskning och skatteflykt”. Detta är nästan löjligt. Alla seriösa studier visar att det är tvärtom. Till exempel citerar tankesmedjan EPICENTER en studie som visar att ”en höjning av punktskatten med 1 euro per paket är förknippad med en ökning av den illegala marknaden med 5–12 procent”.

Dessutom vill von der Leyen & co också införa en ny skatt på elektroniskt avfall och inkomster från den nya europeiska koldioxidskatten ETS2. Denna nya skatt, som kommer att träda i kraft 2027, innebär att det europeiska klimatskattesystemet ETS, som har bidragit till att göra energi oöverkomligt dyr för europeiska företag, kommer att utvidgas till att omfatta konsumenterna. De kommer att få betala uppskattningsvis 25 procent mer för att köra en diesel- eller bensinbil. Genomsnittliga hushåll kommer också att få betala 700 euro extra per år för att värma sina hem med gas. Detta är ett särskilt aggressivt angrepp på befolkningens köpkraft, och ändå finns det knappt någon politisk uppståndelse om det. Och nu vill Europeiska kommissionen ha en del av intäkterna från medlemsstaterna.

En urspårad förvaltningskultur

Det sätt på vilket von der Leyen utarbetade förslaget väcker också många frågor. Europaparlamentet är argt över detta, men även hennes eget team av kommissionärer blev först informerade om de exakta siffrorna några timmar innan de offentliggjordes.

Den tyska kommissionsordföranden har ofta kritiserats för sitt mycket hemlighetsfulla tillvägagångssätt, där hon försöker besluta allt med en nära grupp av förtrogna. Talande är EU-domstolens dom i Luxemburg i ”Pfizergate” om vaccinförhandlingarna i maj. I det fallet dömde domarna att Europeiska kommissionen felaktigt hade undanhållit textmeddelanden mellan EU-ledaren Ursula von der Leyen och Pfizers chef Albert Bourla. En överklagan är för närvarande anhängig, men det är ännu ett tecken på att den administrativa kulturen inom Europeiska kommissionen har spårat ur fullständigt. 

I grund och botten är frågan om vi alla ska tycka att det är normalt att en överstatlig byråkrati, som agerar på eget initiativ och mot allmänhetens och EU-medlemsstaternas vilja, försöker öka sin redan enorma budget från 1,2 biljoner euro till 2 biljoner, samtidigt som den gör nästan ingenting för att komma till rätta med bedrägliga och felaktiga EU-utgifter. Men så länge de nationella regeringarna fortsätter att acceptera detta från den högsta eurokraten, Ursula von der Leyen, kommer det att fortsätta på detta sätt.

Pieter Cleppe