I början av året enades mer än 145 länder om att ändra ett globalt avtal om minimiskatt för företag från 2021, för att anpassa det till den rättsliga ramen i USA, som under president Donald Trump har beslutat att inte längre delta i detta avtal. Han har hotat med repressalier i form av skatter mot alla länder som inför skatter på amerikanska företag enligt avtalet från 2021.
I våras godkände EU:s regeringar införandet av en global minimiskattesats på 15 % för företag i EU, trots att detta innebär en konkurrensnackdel för europeiska företag nu när USA inte längre deltar. Detta är ganska oroande, eftersom det minskar skattekonkurrensen inom unionen, vilket leder till mindre press på regeringarna att upprätthålla budgetdisciplin, eftersom de inte längre behöver vara lika rädda för att förlora.
Ännu mer tveksamt är det faktum att hela politiken är låst på EU-nivå, vilket innebär att EU:s medlemsstater inte kan följa Trumps exempel och överge avtalet. Detta beror på att det globala minimiskatteavtalet har införts i EU genom ett EU-direktiv, nummer 2022/2523.
EU-regler som påverkar beskattningen
Även om företagsbeskattning fortfarande till stor del är en medlemsstats behörighet, finns det mycket EU-lagstiftning som påverkar skattepolitiken. Direktivet om bekämpning av skatteflykt (ATAD, 2016/1164/EU) från 2016 innehåller alla möjliga otydliga bestämmelser som är sårbara för godtycklig tolkning, till exempel en ”allmän regel mot missbruk” och till och med en ”utflyttningsskatt”. I en utvärdering 2024 klagade den europeiska näringslivsorganisationen BusinessEurope över att direktivet ”saknar tydliga tolkningsriktlinjer, vilket leder till rättslig osäkerhet för skattebetalarna och ökar risken för inkonsekvent tillämpning mellan medlemsstaterna”.
Europeiska kommissionen har länge försökt få större kontroll över företagsbeskattningen. Vanligtvis har lagförslag betecknats med akronymer, till exempel den sovjetiskt klingande ”gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen (CCCTB)”, som lanserades 2011, eller planen ”Business in Europe: Framework for Income Taxation (BEFIT)” från 2021, som syftade till en gemensam EU-regelbok för bolagsskatt som innebar omfördelning av vinster mellan medlemsstaterna.
Beskattning av tobak
Att fastställa minimisatser och maximisatser för beskattning är en befogenhet som EU har förvärvat under många år. Detta gäller mervärdesskattesatser och punktskatter, som fastställs på EU-nivå. För närvarande pågår en het debatt mellan medlemsstaterna om översynen av tobaksskatteförordningen (TED), som reglerar regelverket för tobaks- och nikotinbeskattning i EU. I januari utarbetade det cypriotiska ordförandeskapet i EU-rådet ett nytt utkast till kompromiss för att höja minimisatserna för punktskatt och för första gången utvidga tillämpningsområdet för EU-omfattande minimipunktskatter till nyare nikotinprodukter såsom elektroniska cigaretter, upphettade tobaksprodukter och nikotinpåsar.
Detta förslag är en klar förbättring jämfört med det som lades fram av Europeiska kommissionen, eftersom det mildrar höjningen något på vissa områden och medger en övergångsperiod.
Att göra tobaks- och nikotinprodukter drastiskt dyrare skulle dock uppenbarligen skada konsumenternas köpkraft, särskilt i fattigare EU-medlemsstater, så det är inte förvånande att motståndet främst kommer från dessa länder. Samtidigt skulle detta gynna den olagliga tobakshandeln. Erfarenheterna från Frankrike, som har en av de högsta punktskatterna på tobak i EU, är talande. För några år sedan beslutade landet att höja dessa skatter avsevärt i ett försök att minska rökningen. Det är inte förvånande att Frankrike också har den största olagliga tobaksmarknaden i EU. En rapport från KPMG från 2024 visar att cirka 43 % av alla cigaretter som konsumeras i Frankrike är obeskattade. Belgien har haft liknande erfarenheter, med sjunkande intäkter efter att regeringen höjde skatterna.
Ett annat problem är Europeiska kommissionens inställning att behandla mindre eller icke-skadliga alternativ till cigaretter på samma sätt. Till exempel visar enligt den brittiska regeringens hälsodepartement ”de bästa uppskattningarna att e-cigaretter är 95 % mindre skadliga för hälsan än vanliga cigaretter”. Den föreslagna uppdateringen av EU:s regelverk ignorerar helt den svenska strategin, där icke-skadliga eller mindre skadliga tobaksprodukter, såsom snus, är tillgängliga och reglerade, något som har lett till en betydande minskning av antalet rökare och därmed en betydande minskning av rökrelaterade sjukdomar.
Flera EU-medlemsstater har enligt uppgift välkomnat Cyperns mer realistiska strategi och hävdat att en alltför abrupt höjning riskerar att underblåsa olaglig handel, urholka skatteintäkterna och överbelasta de nationella tillsynsmyndigheterna. Dessa regeringar anser att ett mer gradvist och flexibelt regelverk är avgörande för att upprätthålla kontrollen över de legala marknaderna och samtidigt undvika oönskade effekter på de nationella budgetarna, som ofta följer med drastiska skatteförändringar.
Siktet inställt på den digitala sektorn
Ett mer aktuellt populärt mål för EU:s beskattning är den digitala sektorn. Förra året lanserade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen idén om att beskatta intäkter från digital reklam – en så kallad ”Amazon-skatt” – som en möjlig motåtgärd mot amerikanska tullar, men i slutändan genomförde EU inte detta. Genom sin antitrust- och konkurrenspolitik har EU dock samlat in stora summor pengar från amerikanska ”big tech”-företag, och åtminstone för USA kan detta inte fortsätta så här. På sina sociala medier har USA:s president Donald Trump delat en graf som visar att Europeiska unionen (EU) 2024 samlade in mer intäkter från böter som ålagts amerikanska teknikföretag än från beskattningen av alla europeiska offentliga teknikföretag tillsammans.
Även om denna jämförelse kan ifrågasättas, bör EU-tjänstemännens argument för att utdela enorma böter på grundval av EU:s konkurrensregler kallas opaka i bästa fall. Även EU:s nya ”Digital Services Act” (DSA), som användes för att utdöma ett bötesbelopp på 120 miljoner euro till Twitter/X, innebär en godtycklig tolkning. Här bötfälldes Elon Musks företag för att ha tillåtit vem som helst att få en blå verifieringsmarkering på sin profil mot betalning. På detta sätt, hävdade EU-byråkraterna, skulle plattformen ”lura användarna” eftersom Twitter inte skulle ”verifiera på ett meningsfullt sätt” vem som står bakom kontot, även om det var uppenbart för alla användare att man helt enkelt kunde få verifieringsmarkeringen om man betalade för den.
I vilket fall som helst tenderar denna typ av kostnader, precis som skatter på digitala tjänster, oftast att överföras till lokala konsumenter genom högre priser.
Att böja lagen
För att driva sin agenda framåt har Europeiska kommissionen inte dragit sig för att tänja på lagens gränser. År 2020 föreslog den att man skulle använda en hittills oanvänd bestämmelse i EU-fördraget i ett försök att kringgå nationella veto mot beskattning. Vid den tidpunkten hävdade den att artikel 116 i EU-fördraget gör det möjligt att fatta beslut med majoritetsbeslut om avsaknaden av åtgärden skulle orsaka en snedvridning på den inre marknaden. Enligt diplomater hade kommissionen ”cirklat” kring användningen av artikel 116 under en tid. Institutionen har medgett att det inte skulle vara möjligt att använda den för att driva igenom ett direktiv om en skatt på digitala tjänster (DST) eller för att genomföra sin plan för en ”gemensam konsoliderad bolagsskattebas”. Däremot skulle den kunna vara användbar för många andra initiativ på skatteområdet, som ofta presenteras som ett sätt att göra beskattningen enklare och rättvisare.
Det nationella vetot mot skattepolitiken, som Europeiska kommissionen försöker kringgå, är ingen liten sak. Om en harmonisering av skattebasen på EU-nivå skulle drivas igenom, skulle till exempel främst mindre medlemsstater drabbas. Enligt simuleringar skulle detta leda till en överföring av skatteintäkter från små öppna EU-medlemsstaters ekonomier till stora slutna ekonomier. Irland skulle till exempel förlora 7,7 procent av sina skatteintäkter, medan företag i hela EU skulle få se sin effektiva skattebörda öka. I slutändan skulle detta överföras till konsumenterna i form av högre priser.
Klimatbeskattning
Det mest skadliga EU-skattesystemet är förmodligen EU:s utsläppshandelssystem (ETS), som i praktiken är en EU-klimatskatt. Det är ett system med utsläppstak och handel med utsläppsrätter, där de som släpper ut koldioxid tvingas betala för sina utsläpp men kan sälja rätten att släppa ut. Tanken bakom systemet är att det ska optimera kostnaderna för utsläpp, men i praktiken är det i grunden ännu en skatt som belastar Europas allt mindre konkurrenskraftiga industri. USA saknar en sådan skatt, men har ändå lyckats minska koldioxidutsläppen sedan 2005, vilket tyder på att det inte är särskilt meningsfullt, inte ens ur ett klimatpolitisk perspektiv. För att göra skadan ännu värre har EU beslutat att utvidga sitt ETS-system till att omfatta byggnader och vägtransporter från 2027, något som hotar att drabba konsumenterna hårt.
För närvarande driver detta EU-klimatskattesystem ut den europeiska industrin ur EU. Kostnaden för EU:s de facto klimatskatt (ETS, ett system för utsläppshandel) är ungefär dubbelt så hög som det totala priset på naturgas i USA, som bara är ungefär en femtedel av priset på naturgas i EU. Uppskattningar visar att kostnadsökningen på grund av ETS för naturgas för den europeiska industrin är 49,53 procent högre och 59,95 procent högre för elpriset. År 2030 förväntas det europeiska koldioxidpriset nästan fördubblas.
Europeiska företag har därför försiktigt ifrågasatt ETS, men vid månadens toppmöte i Antwerpen om EU:s konkurrenskraft vägrade Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att ta avstånd från EU:s klimatskatt och föreslog istället att företagen skulle utöva direkt påtryckningar på EU-länderna, med hänvisning till att de för närvarande ”investerar mindre än 5 % av ETS-intäkterna i industriell koldioxidminskning”. Sammanfattningsvis vill von der Leyen att de skatter som industrin betalar ska återvinnas genom det byråkratiska systemet i form av subventioner.
Efter hennes tal fördömde Belgiens premiärminister Bart De Wever skarpt EU-kommissionens ståndpunkt i denna fråga och sade: ”Att ge tillbaka pengar gör inte dina produkter konkurrenskraftiga. Resonemanget kanske låter bra, men det är helt absurt. Dessa människor har aldrig varit i en petrokemisk fabrik.”
För nästan ett år sedan, i mars 2025, krävde EU:s medlemsstater ”en grundlig analys av EU:s lagstiftningsram” när det gäller beskattning och uppmanade därmed till ”en översyn av hela EU:s skattelagstiftning” för att förenkla agendan.
Det är uppenbart att det fortfarande är en lång väg kvar.
Pieter Cleppe
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.