Stigande energipriser till följd av Iran-krisen påverkar energipolitiska debatten i Europa. Greta Thunberg, som en gång var en passionerad klimataktivist, fokuserar nu på andra saker, och detsamma gäller Europas politiker. Den politiska konsensusen håller på att förändras, men den energipolitik som förts under årens lopp har sitt pris.
Det mest anmärkningsvärda hittills var EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens helomvändning när det gäller kärnkraft, som hon uttryckte:
”1990 kom en tredjedel av Europas el från kärnkraft, idag är det bara knappt 15 %. Denna minskning av kärnkraftens andel var ett val, och jag anser att det var ett strategiskt misstag av Europa att vända ryggen åt en pålitlig och prisvärd källa till utsläppssnål energi.”
När hon var ledamot av Bundestag röstade von der Leyen själv för den tyska utfasningen av kärnkraften, en politik som den tyska regeringen vägrar att överge än i dag. Det är inte ofta som politiker erkänner att de har haft fel, så när de gör det bör det välkomnas.
Europeiska kommissionens ordförande håller dock envist fast vid en annan viktig grundpelare i EU:s energipolitik: utsläppshandelssystemet (ETS), ett de facto-system för klimatbeskattning. Detta system skadar verkligen den europeiska industrin, eftersom kostnaden för ETS ensam är ungefär dubbelt så hög som det totala amerikanska naturgaspriset. Även om det kommer att ta lång tid att avsluta de storskaliga energipolitiska experimenten, skulle ett upphävande av ETS, vilket efterfrågas av länder som Italien, Polen och Slovakien, kunna underlätta för den europeiska industrin redan idag.
Efter kritik från BASF, världens största kemiföretag, är Europeiska kommissionen ännu mer på defensiven i frågan. Enligt von der Leyen skulle vi ”utan ETS nu förbruka 100 miljarder kubikmeter mer gas, vilket återigen skulle göra oss mer sårbara, mer beroende och svagare. (...) Så vi behöver ETS. Men vi måste modernisera det.”
Att först göra gas mycket dyr och sedan glädja sig över att gasförbrukningen är lägre än vad den annars skulle ha varit är uppenbarligen helt meningslöst. Visst kan det hända att ett alternativ till fossila bränslen dyker upp någon gång, men vi är mycket långt från det.
Med tanke på att ett upphävande av ETS är den enda kortsiktiga åtgärd som står till buds för EU:s beslutsfattare för att lindra den europeiska kemiska industrins lidande – ryggraden i alla andra industrier – borde det verkligen bara vara en tidsfråga innan makthavarna i Bryssel – och ett antal avgörande EU-medlemsstater – också ändrar sig i denna fråga. Vid förra veckans EU-toppmöte lyckades ETS-försvararna försvara systemet, för tillfället. Europeiska kommissionen lovade att lägga fram ett förslag om att öka EU:s koldioxidmarknadsreserv och inrätta en fond för utfasning av fossila bränslen på 30 miljarder euro. Medan det första troligen kommer att sänka kostnaden för utsläppshandelssystemet innebär det andra i slutändan ännu en börda för skattebetalarna, som nu kommer att ombes betala för ”projekt för utfasning av fossila bränslen” enligt någon form av först-till-kvarn-system med fokus på EU-medlemsstater med lägre inkomster.
Innan EU-toppmötet, i ett tydligt försök att avleda uppmärksamheten från ETS-frågan, hade Europeiska kommissionen föreslagit att EU-medlemsstaterna borde sänka energiskatterna för att sänka energiräkningarna.
Även om detta uppenbarligen är en bra idé, är det inte Europeiska kommissionens sak, som verkligen utnyttjar varje tillfälle för att få större kontroll över den nationella skattepolitiken. Förra sommaren lade den fram ett förslag om fler ”egna medel” – direkta avgifter för att finansiera EU-budgeten utöver de nationella bidragen.
Detta möter starkt motstånd från ett antal EU-medlemsstater. Som svar kallade Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson förslaget ”helt oacceptabelt” och beklagade därmed också att kommissionen inte bara betraktar avgifter på tobaksprodukter som en av dessa ”egna medel”, utan även avgifter på alternativ till tobak. Hon klagade: ”Det verkar som att Europeiska kommissionens förslag skulle innebära en mycket stor skattehöjning på vitt snus och dessutom vill kommissionen att skatteintäkterna ska gå till EU och inte till Sverige.”
Det är verkligen problematiskt. Sverige är det enda EU-medlemslandet med undantag från EU:s förbud mot snus, ett alternativ till röktobak. Efter tre decennier kan den alternativa svenska modellen utvärderas. Landet har inte bara en av de lägsta rökfrekvenserna i Europa, det har också en mycket lägre förekomst av rökrelaterade sjukdomar.
Separat, genom översynen av tobaksskattedirektivet, driver EU-kommissionen på för högre minimiskatter för traditionella tobaksprodukter. Klagomål om att detta skulle underblåsa den olagliga tobakshandeln och skada konsumenternas köpkraft, särskilt i fattigare EU-medlemsstater, ignoreras. I en parlamentsfråga har den svenska Europaparlamentarikern Jessica Polfjärd varnat för att denna ändring i EU-lagstiftningen ”inte får störa den framgångsrika” svenska modellen, och betonat att Sveriges undantag även bör fortsätta att gälla för ”vitt snus” – nikotinpåsar – som har vuxit fram som ett alternativt produkt och som inte innehåller någon tobak alls.
Åtminstone i januari lade Cyperns ordförandeskap i EU-rådet fram ett nytt kompromissförslag i frågan som innebär en förbättring, eftersom det något mildrar höjningen på vissa områden och även beviljar en övergångsperiod. Det är ännu ett bevis på att EU:s medlemsstater är den mer förnuftiga parten här, även om strategin att behandla icke-skadliga eller mindre skadliga produkter på samma sätt som skadliga har överlevt, för tillfället. Cypern stöds av flera EU-medlemsstater, som fruktar att en alltför abrupt höjning riskerar att underblåsa olaglig handel, urholka skatteintäkterna och överbelasta de nationella tillsynsmyndigheterna.
Europeiska kommissionen nöjer sig inte med att skaffa sig mer kontroll över skattepolitiken, utan utnyttjar också energikrisen för att främja priskontroller. Som svar på de pågående orosmolnen kring energipriserna har von der Leyen föreslagit att man ska ”undersöka möjligheten att subventionera eller sätta ett tak för gaspriset”. Detta kommer sannolikt inte att lösa kärnan i problemet: energibristen. Det är också tveksamt att detta kommer från en institution som har gjort stora ansträngningar för att fasa ut produktionen av fossila bränslen från EU, vilket har gjort Europa artificiellt beroende av externa leverantörer, som Ryssland och Qatar, vars gasexportkapacitet har skadats allvarligt på grund av kriget i Iran. För inte så länge sedan producerades mer gas i EU än i Ryssland.
Om man verkligen ville fasa ut fossila bränslen skulle man säkert börja med att fasa ut importen, inte den inhemska produktionen, särskilt med tanke på att miljöreglerna för prospektering av fossila bränslen tenderar att vara strängare i Europa jämfört med resten av världen.
Det är inte bara Europeiska kommissionen som bär skulden för Europas energiberoende. Även EU:s medlemsstater har ett stort ansvar. Nederländerna beslutade till exempel att helt fasa ut den inhemska gasprospekteringen, på vacklande vetenskapliga grunder. Den nederländska regeringen beslutade till och med att gjuta betong i gasgroparna i Groningen, navet för nederländsk gasprospektering, för att göra det mycket svårare för framtida regeringar att ompröva denna politik.
Med de stigande gaspriserna förändras synpunkterna på detta. David Smeulders, professor i energiteknik vid Eindhoven University of Technology, har uttalat att det vore ”mycket förnuftigt” att hålla Groningen öppet som en strategisk reserv, och förklarar: ”Vi pumpar inte längre upp naturgas för att tjäna pengar, men för en nödreserv skulle det vara praktiskt om vissa brunnar förblev öppna. Vi lovade inte folket i Groningen att vi skulle stänga brunnarna.”
Som ett resultat av det nederländska politiska valet gick Rumänien om Nederländerna som den största gasproducenten i Europeiska unionen 2024, för första gången. Med starten av offshore-produktionen i Neptun Deep 2027 är den inhemska produktionen planerad att fördubblas. De pågående oroligheterna i Mellanöstern kommer sannolikt inte att ändra på inställningen.
Trots Brexit fortsätter Storbritannien i stort sett att anpassa sig till EU:s energipolitik. Även där har en debatt brutit ut om hur klokt det är av energiminister Ed Miliband att förbjuda all ny olje- och gasprospektering i Nordsjön, särskilt eftersom Norge helt enkelt fortsätter att utnyttja sina resurser i närliggande vatten till fullo.
Även Bloombergs ledande energianalytiker Javier Blas manar: ”Vi måste utvinna mer olja och gas från Nordsjön”, och argumenterar:
”Det är bättre att utvinna det här än att importera det från utlandet. Reglerna är strängare här, det blir bättre för miljön, det skapar jobb, ekonomisk tillväxt och skatteintäkter. Det betyder inte nödvändigtvis att vi överger den gröna omställningen. Men det innebär att vi måste balansera den med vår ekonomi och överväga hur vi kan få den att växa och hålla vår industri konkurrenskraftig.”
Sist men inte minst finns det en möjlighet för Storbritannien – och andra europeiska länder – när det gäller skiffergas. Medan denna typ av prospektering är förbjuden i Europa importerar europeiska länder ändå gärna ganska dyr amerikansk skiffergas – som USA nu också använder som politiskt påtryckningsmedel. Den respekterade brittiske vetenskapsjournalisten Matt Riddley skriver om frågan:
”Enligt en uppskattning från 2019 gjord av UK Onshore Oil and Gas, baserad på resultaten från faktisk borrning i norra England, skulle 100 borrplattformar realistiskt sett kunna producera 40 miljarder kubikmeter (bcm) skiffergas per år vid mitten av 2030-talet. Storbritanniens naturgasförbrukning ligger på cirka 60 bcm per år och vi producerar redan cirka 25 bcm varje år, främst från Nordsjön.
Så om vi hade satt igång för tio år sedan skulle vi nu kunna vara på väg mot att bli självförsörjande på gas och exportera överskottet till andra länder. Det skulle förbättra betalningsbalansen med cirka 8 miljarder pund per år, spara 80 miljoner ton koldioxid fram till 2035, jämfört med import av flytande naturgas, och generera 600 miljoner pund i samhällsnytta och 1,2 miljarder pund i företagsavgifter fram till 2035.”
Det är värt att notera att kampanjer för att vända den allmänna opinionen mot skiffergas skulle ha finansierats av Ryssland, åtminstone enligt den tidigare NATO-generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen 2014. Även i Rumänien finns det många anklagelser om detta.
Det är svårt att förutsäga hur händelserna i Iran kommer att utvecklas, men det blir allt tydligare att det för Europa blir allt dyrare att fortsätta som vanligt när det gäller prospektering efter fossila bränslen.
Pieter Cleppe
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.