När Turkiet åtalar den svenske journalisten Joakim Medin för terrorbrott försvarar Sverige yttrandefriheten. När Kvinnokraft 4.0 kritiserar sharia misstänkliggörs de av svensk vänsterjournalistik. Det är inte två olika historier – utan samma konflikt, speglad i två system.
Sverige har sagt nej till Turkiets begäran om att Joakim Medins rättegång ska hållas i Sverige. Justitieminister Gunnar Strömmer varnar för att ett svenskt övertagande av processen skulle hota yttrandefriheten och svenska journalisters frihet. Sverige ska inte legitimera ett politiserat rättssystem.
Det är ett principiellt beslut. Men beslutet blottlägger också en obekväm fråga.
I Turkiet betraktas kritik av islamistisk makt som ett hot mot staten. Journalister, akademiker och aktivister åtalas inte för vad de gjort – utan för vad deras kritik anses representera. Joakim Medin är ett exempel på hur ett auktoritärt system definierar kritik som politiskt brott. Sverige reagerar med rätta.
Men samma tolkningsmönster finns – i mildare form – i svensk offentlighet.
Kvinnokraft 4.0 kritiserar sharia som parallellt norm- och rättssystem. Inte islam som religion, utan ett juridiskt maktsystem som påverkar kvinnors frihet. Ändå har rörelsen i delar av svensk vänsterjournalistik, bland annat av Joakim Medin och ETC, beskrivits som islamofobisk och muslimfientlig.
Det är inte en saklig invändning. Det är en klassificering.
När kritik av ett rättssystem omtolkas till hat mot en religion har journalistiken gjort samma grundläggande operation som auktoritära stater. Den definierar kritik som illegitim.
Det finns naturligtvis en viktig skillnad. I Turkiet sker nedtystandet med juridisk makt. I Sverige sker det med språklig makt. Men logiken är besläktad. Den som kritiserar ett maktsystem misstänkliggörs.
Det här handlar om Joakim Medin. Det handlar om Kvinnokraft 4.0. Och det handlar om Turkiet. För det är i mötet mellan dessa tre som något i svensk offentlighet blir synligt.
När en journalist åtalas för terrorbrott i ett auktoritärt system, reagerar Sverige med rätta.
När en feministisk rörelse kritiserar sharia i Sverige, reagerar delar av journalistiken med misstänkliggörande. Det är inte två separata historier. Det är samma konflikt i olika former. Sverige vill inte ta över Turkiets rättssystem.
Men svensk vänsterjournalistik har i åratal behandlat kritik av religiös makt på ett sätt som påminner om samma logik.
Det är möjligt att Joakim Medin är ett offer för Turkiets politiserade rättssystem. Men då är det lika möjligt att Kvinnokraft 4.0 är ett offer för svensk journalistiks politiserade språk. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
Och just där börjar den verkligt farliga journalistiken. Joakim Medin står åtalad för terrorbrott i Turkiet. Terrorbegreppet används i auktoritära system som politiskt verktyg – inte främst mot våld, utan mot ord. När Sverige vägrar ta över rättegången är det just detta man vill undvika:
att ett politiserat terrorbegrepp får fäste i en rättsstat.
För även i Sverige används etiketter för att delegitimera kritik – om än med andra ord. Här heter det inte ”terrorist”. Här heter det ”islamofob”, ”extremist”, ”höger”.
Skillnaden är juridisk, inte principiell. I Turkiet kriminaliseras kritik. I Sverige stigmatiseras den moraliskt. Men funktionen är densamma: att flytta fokus från sakfrågan till personen.
När Kvinnokraft 4.0 kritiserar sharia som maktsystem diskuteras inte sharia. Rörelsen etiketteras.
När Medin kritiserar Turkiet diskuteras inte hans argument. Han etiketteras som terrorbrottsling.
Det är därför denna konflikt är mer än en utrikespolitisk fråga.
Den handlar om hur makt i olika system – auktoritära och demokratiska – använder språk för att definiera vad som är legitim kritik. Och om hur journalistiken själv blivit en del av detta språk.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.