När Jessica Stegrud nyligen satte ord på en känsla som många av oss burit på länge, väckte det starka reaktioner.
Frågan om vad det egentligen betyder att vara svensk är plötsligt på allas läppar. Och mitt i debatten har ett nytt ord smugit sig in: ”etnisk svensk”. Ett ord som aldrig kommit ur min egen mun, men som jag nu förväntas acceptera, som om jag måste legitimera min identitet i mitt eget land.
Jag har alltid kallat mig svensk. Punkt. När jag reser utomlands säger jag inte ”etnisk svensk”, jag säger bara: jag är från Sverige. Ändå förväntas jag idag acceptera att svenskhet inte längre får vara självklart. Plötsligt är det jag som måste förklara mitt ursprung, medan det självklara reduceras till en kategori bland andra i statistiken.
Men när jag säger att jag är svensk, säger jag det med en lång räcka av anmödrar bakom mig. Kvinnor som bar landet, ofta i det tysta, men som lade grunden till det vi kallar Sverige.
Jag tänker på Marja, som i en tid av djup fattigdom vägrade sälja sina barn på auktion, trots att det var den enkla utvägen. Hon stod emot förnedringen och bevarade sin familj.
Jag tänker på Nelly, fiskarhustrun som födde tre barn under knappa omständigheter. Hennes dotter Hannah blev den som startade Didriksons klädfabrik – trots att hon inte ens var myndig. Ett företag som i dag klär människor över hela världen, men som började i en kvinnas envishet och slit.
Jag tänker på Elly, som lyckades ta studenten, men som inte kunde läsa vidare eftersom det inte fanns några studiemedel för arbetarbarn på den tiden. Hon fick bära sin bildning inom sig, i ett samhälle där klass och kön satte gränser.
Och jag själv. Aktiv kvinnokämpe från 70-talet och framåt. Det var vi svenska kvinnor som kämpade för att bli ett av de friaste länderna på jorden för kvinnor- Sverige.
Alla vi kvinnor var/är svenskar. Mina anmödrar kallade sig inte ”etniska svenskar”. De var människor av kött och blod, som arbetade, kämpade och offrade sig för att Sverige skulle resa sig ur fattigdom och bli det land vi lever i idag. De är en del av mitt arv – ett arv jag inte tänker reducera till en byråkratisk fotnot.
Och det är just detta som blir så absurt i dagens debatt. I stället för att känna stolthet över dessa generationer, får jag höra att jag är ”etnisk svensk”. Som om jag skulle tillhöra en minoritet i mitt eget land. Som om jag skulle behöva förklara varför jag räknas.
Den underton som smugit sig in är tydlig: vi svenskar ska ständigt legitimera oss. Som om vår identitet inte längre är självklar. Identitetspolitiken har vänt på logiken. Det som borde vara grunden för gemenskap har blivit en fråga om splittring och kategorisering.
Jag vägrar acceptera det. Jag är inte en stapel i SCB:s statistik. Jag är inte en ”etnisk svensk”. Jag är en del av en historia som sträcker sig genom generationer. Ett arv av kvinnor och män som byggt detta land från fattigdom till välstånd.
Så när jag säger att jag är svensk, då säger jag det med Marja, Nelly, Hannah och Elly bakom mig. Jag säger det med deras kamp, deras arbete och deras mod i ryggen.
Och jag tänker fortsätta att säga det enkelt, rakt och utan prefix:
Jag är svensk. Punkt slut.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.