Jag var tre år och stod på en brygga med en simdyna av kork runt midjan. Under mig var vattnet bråddjupt. I vattnet väntade min pappa.
"Hoppa", sa han. "Jag tar emot dig."
Och jag hoppade.
Rakt ut i det okända — och landade i hans trygga armar. Först långt senare har jag förstått vad han egentligen gav mig i det ögonblicket: modet att våga språnget. Kanske är det just så pappor öppnar världen för sina döttrar.
Jag ser honom överallt nu. Mannen som bär sitt barn utan att göra något väsen av det. Och jag tänker ofta att han kanske är vår tids mest underskattade samhällsbärare.
Det talas mycket om män i vår tid. Om destruktiva män. Våldsamma män. Om toxisk manlighet. Och ja — den finns. Den ska tas på största allvar. Men samtidigt har en annan grupp blivit märkligt osynlig: De vanliga männen mitt i livet. De som inte hörs. Inte dominerar. Inte skapar rubriker. De som bara lever sina liv — och tar ansvar för dem.
Det börjar ofta med en enkel rörelse. En pappa som lyfter upp sin lilla dotter och låter henne vila huvudet mot hans axel. Det är en vardaglig gest. Men också en djupt civilisatorisk. I den rörelsen finns skydd, närhet — och ett tyst löfte om att världen är större än rädslan. Underskatta aldrig vad en sådan början betyder för ett barn. Särskilt för en flicka.
Pappor är nämligen oerhört viktiga för sina döttrar.
Detta är inget romantiskt antagande — jag har hört det berättas många gånger. När jag intervjuade åtta invandrarkvinnor för min bok Förortens grupp 8 återkom samma bild, oväntat tydlig: Pappan. Inte som förtryckare — vilket ofta var den föreställning omgivningen bar på. Utan som stöd. Som stolthet. Som den som såg deras möjligheter.
Det slog mig redan då hur fattig vår offentliga berättelse om män ibland är. Verkligheten är nästan alltid mer sammansatt — och ofta mer hoppfull.
Det finns också ett uttryck som ibland använts med en lätt nedlåtande ton: "pappas flicka." Som om närheten till en far skulle göra en kvinna svagare. Min erfarenhet pekar ofta åt motsatt håll. Många starka kvinnor bär med sig just detta — en tidig självklarhet i relationen till en man som inte behövde förtjänas.
En pappa som lyfte dem, bokstavligt eller bildligt, och därmed gjorde världen mindre hotfull. Kanske är det också därför de vågat gå längre än generationerna före.
Den svenska mannen har förändrats mycket under en enda livstid. Inte genom manifest eller stora paroller. Utan genom något betydligt starkare: Vardagen. Han hämtar på förskolan. Kan barnens scheman. Lagar middagar utan att kalla det att “hjälpa till”.
Och kanske är det just dessa män som utgör vårt mest effektiva motgift mot toxisk manlighet. Inte därför att de talar om jämställdhet. Utan därför att de lever den.
Jag tillhör en generation kvinnor som kämpade hårt för rätten till egna liv. Vi bröt upp dörrar som länge varit stängda. Men varje verklig samhällsförändring får sin fulla betydelse först när nästa generation går vidare utan att behöva tänka på kampen. När det som en gång var radikalt blir självklart. Kanske är det där vi befinner oss nu.
När man levt länge nog ser man linjerna.
Min gammelmorfar var fiskare i Bohuslän. Hans liv handlade om överlevnad. Familjen först — alltid.
Sex generationer senare ser jag fäder bära sina döttrar genom flygplatser, över gator, in i framtiden. Det är lätt att kalla sådana bilder vardagliga. I ett historiskt perspektiv är de närmast revolutionära.
Det betyder inte att allt är färdigt. Destruktiva mansideal finns fortfarande. Men kultur förändras sällan genom slagord. Den förändras när nya sätt att vara man blir norm.
När styrka inte längre handlar om dominans — utan om närvaro. Om ansvar. Om förmågan att stanna kvar. Så nästa gång debatten talar om “männen” — stanna upp en stund.
Kanske börjar mer än vi anar i ett mycket tidigt ögonblick:
En liten flicka på en brygga. Ett djupt vatten. En pappa som säger: hoppa. Och armar som väntar.
Där, i det språnget, växer något större än mod.
Där föds tilliten till världen.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.