Den 1 december drar Musikhjälpen i gång igen – i år med det oemotståndligt goda temat “Alla barn har rätt att gå i skolan”. Förra året var det “Alla har rätt att överleva sin graviditet”. Vackra paroller staplas på varandra som glansiga julkulor. Det enda som aldrig redovisas är vad insamlingarna faktiskt leder till. Public Service tillsammans med Radiohjälpen står bakom Musikhjälpen.
I onsdagens SVT:s Go’kväll intervjuades Kristina Henschen, generalsekreterare för Radiohjälpen, inför årets Musikhjälpen. Förra årets tema nämndes: “Alla har rätt att överleva sin graviditet.” Över 60 miljoner kronor samlades in.
Programledaren ställde den enda fråga som spelar roll: ”Vad gav förra årets Musikhjälpen för resultat?”
En rak fråga. En nödvändig fråga. En fråga varje givare har rätt att få svar på. Men svaret uteblev.
I stället rullade Go’kväll ut ett färdigt reportage från Honduras – resan som Kristina Henschen själv gjort. Vi möttes av unga flickor i utsatthet och fattigdom, förutom engagerade biståndsarbetare. Genom hela reportaget stod Henschen själv i centrum: det var hon som reste, hon som mötte, hon som berördes. Hjälparens upplevelse blev själva berättelsen – igen.
Men det som saknades var svaret på frågan – vad har Musikhjälpens pengar lett till? Har situationen förändrats? Vilka resultat finns att redovisa?
Ett helt år efter 2024 års insamling finns fortfarande ingen offentlig effektredovisning på vare sig Radiohjälpens eller ACT Svenska kyrkans öppna sidor. Jag har gått igenom allt offentligt om ACT Svenska kyrkans Honduras-projekt – från Radiohjälpens beslut till ACT:s egna rapporter.
Ingen offentlig effektmätning finns. Bara pengar ut och berättelser in – men inga redovisade resultat för Hondurasprojektet. Inga siffror på utbildade, inget minskat antal tonårsgraviditeter, inga förstärkta mottagningar, inga mätbara vårdförbättringar. Ingenting alls.
Det är som att Sverige förväntas nöja sig med en känsla – inte fakta. Och det är denna tystnad som avslöjar systemet.
Sverige hör till världens mest generösa biståndsgivare – men får gång på gång kritik för brister i uppföljning, resultatredovisning, konsekvens och transparens. En farlig kombination där känslor ersätter fakta.
Jag såg samma mönster redan för 20 år sedan. Det var när jag var volontär för Afrikagrupperna i Zimbabwe. Då försökte jag få svar på samma fråga som Go’kväll ställde i veckan: ”Har ni följt upp effekten av våra biståndspengar?” ”Nej gud, så pinsamt,” fick jag till svar. Det fanns inga uppföljningar där heller. Det påpekade till och med zimbabwierna själva – med en axelryckning för mig: ”Vi använder de pengar vi får.”
En av cheferna berättade för mig, när vi åkte ut i bushen tillsammans, att han rest till Sydafrika och köpt en ny bil för biståndspengarna. Ingen reagerade. Inga kontrollsystem. Ingen uppföljning.
Frågor stör. Känslor applåderas.
Någon månad efter det att jag ställt min fråga sa Afrikagrupperna upp mitt kontrakt. Reflexen var densamma då som nu: den som ber om resultat blir obekväm. Den som berättar om lidandet blir hyllad.
Pengar in – men inga resultat ut.
Den som ger har rätt att veta om pengarna ger något resultat!
Utan insyn riskerar bistånd att försvinna i system där korruption är vardag i många mottagarländer.
Och då är Musikhjälpen inte bistånd – utan bara en ritual av godhetskänslor.
Helene Bergman
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.